bernur

På varje lyckad Stephen King-filmatisering verkar det gå ungefär fyrtio-femtio misslyckade. På en så kallad rak arm kommer jag bara på Carrie och The Shining, och möjligen Dolores Claiborne. Jag räknar alltså inte Frank Darabonts Den gröna milen till de lyckade - däremot fanns det åtskilligt som talade för att hans filmatiseringen av långnovellen "The Mist" (ur en samling som på svenska heter Den förskräckliga apan) skulle bli helt igenom lyckad. Anslaget är magnifikt, med få övertoner, när paniken bryter ut på mataffären - en fin ironi att det är just där människorna fängslas, och inte heller den överbetonas - och som skräckfilm gör den sin verkan, även om skräcken för det som gömmer sig i dimman inte kan överträffa rädslan för det som gömmer sig i människan. Det här är King bra på: visa att människan är det värsta odjuret. Nu är det väldigt länge sedan jag läste Kings långa novell och sedan förpassade boken i en sluten kartong i något förråd, så jag kan inte minnas om den var så här detaljerad: men det är ett misstag att ge monstren så mycket plats. Att novellen är påverkad av Lovecraft är en underdrift: men filmen hade inte behövt komma med förklaringen att det är militären som har öppnat dörren till en parallell värld - kanske den hade blivit otäckare om vi hade fått sväva i ovisshet varifrån de kom, och varför de slog till. Så innehåller den några skrattretande hjälteinsatser också, och den där omedelbara fasan tunnas så småningom ut, intill ett nihilistiskt slut, som också det känns påklistrat, för att undvika den obligatoriska saften och kakorna.