bernur

En arkeologisk utgrävning bland mina mest avlägsna kartonger låter mig hitta en tjock Stephen King-pocket, Skeleton Crew, inköpt av en nittonåring, där jag hittar novellen "The Mist" - fast novell får en ny innebörd hos King: "The Mist" är 145 sidor lång, och med elva kapitel liknar den en roman mer än något annat. Jag läser om den, för att se hur den skiljer sig från filmen. Och det är nästan en bokstavstrogen filmatisering, även om det hade varit intressant att se hur filmen hade tagits emot om huvudpersonen, David, liksom i novellen dricker hur många öl som helst, och under natten är otrogen mot sin hustru, vars öde inte verkar bekymra honom, i stället för att trösta sin vettskrämda son, alltmedan mataffären omringas av onaturliga monster.

Fast monstren är inte lika skräckinjagande här: deras förmåga att kalasa på människor är också något som bara antyds av King, medan filmen i mitt tycke gick för långt där. En annan irriterande sak med filmen är hur man överbetonade militärens skuld: King låter det stanna vid misstankar, och två militärer som begår självmord i butiken - vi svävar i samma ovisshet som David och de andra figurerna.

Filmen lånade friskt från Flugornas herre, men novellen känns mer fri från influenser. Stephen King är lika groteskt överskattad som romanförfattare som han var underskattad under 80-talet, men som novellförfattare är han gravt sämre, ganska medioker. Dock är "The Mist" som sagt mer roman än novell, och kanske tillhör den toppskiktet av hans dylika (tillsammans med The Shining, Pet Sematary och The Stand).   

King tröttnar inte på att påpeka hur illa han tyckte om Kubricks filmatisering av The Shining, som han liknar vid en vacker bil i avsaknad av motor: ja, och det är motorn som är det viktigaste hos King, själva berättandet. Det lyckas han bra med i "The Mist", som inte heller går bort sig i övernaturligt trams, som merparten av hans romaner brukar göra - det må vara att groteskt stora insekter, fåglar med mera inte vandra på vår jord, men det är suggestivt när han inte plockar fram djuren ur dimman, och det är också något helt annat att läsa om, tänka sig, föreställa sig elefanter proportionellt lika stora som spindlarna och fåglarna blir, när han i novellen låter det stanna vid antydningar.

Den som söker efter annat än själva motorn, berättandet, blir bara besviken. Här finns mycket att störa sig på när det handlar om stilen, för den som till äventyrs tycker att sådant kan vara viktigt. Skämten är vulgära, språket torftigt, personbeskrivningarna endimensionella. Ändå väljer jag lätt novellen framför filmen, förutom slutet, som i novellen långt ifrån är lika - definitivt.