bernur

Carter the unstoppable: om du förväntar dig realism, mimesis, verklighetstrogen återgivning av en igenkännbar värld, vänd dig till andra författare än Angela Carter, som högst medvetet planterar sina figurer i mytologiska världar: hennes noveller är läckert fantasifulla, suveränt balanserande mellan sagan och myten, med våldet som en desperat sista utväg för stackare, utsatta och olyckligt övergivna av rättvisan. I The Magic Toyshop, hennes andra roman, ursprungligen publicerad det ominösa året 1967, utgör protagonisten Melanie inget undantag. Femton år gammal, föräldralös, tvingad in i en dyster värld regerad av avlägsna excentriska släktingar.

Marionettmästaren Philip styr hemmet med ond likgiltighet inför andras öden: han tål inte kvinnor som pratar, och troligen därför är hans hustru stum. Där är den dagliga tillvaron ett konglomerat av Pär Lagerkvists stumma värld och Ray Bradburys leksaksöverdåd, med Philips försök att bemästra Melanies buttra men försynta protester genom att låta henne agera som Leda, attackerad och våldtagen av hans mekaniska svan.

Sexualiteten är Carters huvudämne: hon låter Melanie fästa förgätmigejer i sitt pubeshår i tribut till D.H. Lawrence, och hon inväntar sin kusin Finns uppvaktning lika ivrigt som skräckslaget, i en roman som fullständigt dryper av gotisk atmosfär. I detta unkna instängda hus med titthål och deprimerande miljöer fram- och uthärdar den okyssta men inte helt okyska Melanie tristessen, och den ständiga oron, känslan att vara otillräcklig.   

Figurerna blir på ett märkligt sätt groteskt överdrivna i sina maner, påminnande om skådespelare som spelar över, men ändå med en egen slags trovärdighet i behåll. De blir typer - schabloner, tillgängliga enbart för en författares nycker. Men samtidigt är deras öden fängslande: alltifrån Margarets stumhet, brödernas försök att uthärda styvfaderns elakheter, och så Melanie och hennes bror och syster, alla lika innästlade i Philips marionettlekar, med mer eller mindre synliga trådar.

Parodin är inte avlägsen, och kanske det är orättvist att jämföra den här överbelastade romanen med Carters mer hårt tuktade noveller, där hon gärna utnyttjar kända sagomotiv och omtolkar dessa djärvt och personligt (exempelvis Rödluvan, som i hennes version "The Company of Wolves" tillåts få alla sexuella implikationer att framträda, speciellt i manuset till Neil Jordans lyckade filmatisering från 80-talet). Det är alltså inte någon trovärdig diskbänksrealism när Melanie i köket hittar en avhuggen hand i knivlådan: men om det är en hallucination eller om hon verkligen har hamnat i ett Blåskägg-slott behöver inte avslöjas här, men aspiranten på den otäcke riddaren, Philip, är otrevlig så det räcker och blir över. Oavsett vilket alternativ Carter väljer lyckas hon förena en fantasi med en verklighet, där det egenartade tillhör båda genrerna.