bernur

Bokhora, som för en dag tar över Expressens kultursida, beskriver Nathanael Wests roman The Day of the Locust så här: "Denna lite bortlömda klassiker från 1939 är förmodligen den bästa utforskningen av showbiz, brustna drömmar och Hollywoods mörka hjärta som någonsin skrivits" - precis så här floskulöst vill förlagen ha sina böcker presenterade (som om bokhororna vet någonting om vilka övriga böcker som skildrar Hollywood: dessutom handlar Wests roman om 30-talet, så det är ganska förmätet att utpeka den som det slutgiltiga ordet om Hollywood - och det är ett periferins Hollywood som skildras, med dess förlorare och outsiders, lycksökare och mytomaner). Det är också snobbigt att presentera den endast under sin engelska titel, när den finns i svensk översättning av Reidar Ekner: Gräshopporna.

För all del: i romanen blir stumfilmsstjärnan Mrs Jenning överflödig när ljudfilmen avslöjar att det inte är hennes röst som är hennes främsta talang, och hon slår snabbt in på en annan bana när hon öppnar ett finare sortens horhus, som hon sköter lika klanderfritt som en bibliotekarie, låter West meddela - så det kan ha varit därifrån bokhororna fick inspiration till sitt provokativa namn.

Mer bekant är kanske att Homer Simpson här spelar en viktig roll som huvudpersonen Tods rival i uppvaktandet av sjuttonåriga skönheten Faye Greener. Homer är här lika klumpig och enfaldigt lättlurad som i sin senare inkarnation i Springfield.

Det finns en hel del förtvivlan i Wests version av mardrömsfabriken, och inte så lite elände. En åttaårig pojke tvingas av sin talangjagande mor att sjunga ekivoka visor: en scen som kunde ha hämtats ur TV 4: s talangjakten, och ett gott exempel på att gårdagens satir blir dagens verklighet.

Dock är det knappast The Day of the Locust (Gräshopporna) som är Nathanael Wests bästa roman: Miss Lonelyhearts går ännu längre i sin cyniskt visionära stil, och även om det finns några fina scener i The Day of the Locust är överdrifterna lite väl överdrivna, liksom kritiken lite väl uppgivet hopplös. Tod Hackett är en livlöst tecknad protagonist, och karaktärerna runt omkring honom parodiskt ensidiga. Romanen är lika rolig som den är sorglig, vilket förstås får det sistnämnda att tippa över när den avslutas med ett långt kapitel som närmar sig en biblisk apokalyps.