bernur

När jag läser 90-talsreliken Erik Hörstadius gravskrift över herrtidningen Slitz blir jag nästan beklämd: så gammal och så ovis. Är det dåligt att herrtidningarna minskar i popularitet, och i förlängningen attgrabbigheten är på väg att dö ut? Att döma av Hörstadius resonemang ska vi nog vara glada att det inte kommer att finnas någon tidning för honom att skriva i:
"Slitzbruden är kort och gott en människa som förstått att ett subjekt som självvalt och på lek låter sig objektifieras någon gång när andan faller på, faktiskt är en människa som har kontroll. Och ärligt talat, vem - man eller kvinna och icke-taliban - vill ibland inte vara objekt, när det vankas sex och naket?"
Han får svar på tal av Sonja Schwarzenberger, redaktör för Bang, en tidskrift som jag tror är populärare än någonsin. Punkt efter punkt får Hörstadius sina fiskar varma, i en välformulerad och smart replik:
"Om resultatet av nyfikenhet, fantasi och humor är ett foto av en vit, ung, sminkad, opererad och retuscherad kvinna i underkläder så tycker jag att man kunde kosta på sig att spänna bågen lite högre. Var är fantasin? Var är den mångfasetterade kvinnan? Hon som är svart, fräknig, smalhöftad, bredrövad, storörad, mullig, 60-årig, hängbröstad, tunnläppad och långnäst? Och vågar jag nämna, hennes inre?"
Det sorgliga med Slitz et al är att de förutsätter att mannen måste ha kontakt med den där inre grabben: på 90-talet bodde Hörstadius tillsammans med Per Hagman en tid (de gick under namnet Skönheten och Odjuret) - Hagman har sagt att han har bra kontakt med sin inre tonårstjej, helt klart lämpligare sällskap än den bröliga grabben.