bernur

"Med kyrkligt godkännande" läser jag denna nya utgåva av Juan de la Cruz religiösa skrift, Själens dunkla natt, som den lyder på svenska. Det är som bekant en kommentardel till hans mest välkända dikt, här återgiven i Hjalmar Gullbergs magnifika översättning. Dock hinns endast i princip två av diktens åtta strofer med i denna ofullbordade bok, som ändå torde utgöra Johannes av Korsets mest berömda. Det är Gudrun Schulz gamla översättning som används här.

Att en poet skriver fotnoter till egna dikter är alltså långt ifrån T.S. Eliots påhitt, och Eliot snappade upp också en del annat från den här herren när han senare konverterade till katolicismen. Johannes av Korset räknas tillsammans med Teresa av Avila som grundare av Karmelitorden, en sträng förgrening inom katolicismen.

Poesi och religion i helig allians, kan tyckas, och det är inte helt lätt att endast se Johannes som religiös mystiker - han skrev tjugosex dikter av förnämlig klass, men den här boken är alltså till stor del en förklaring till och vägledning av ett religiöst liv, där den dunkla natten och det symboliska mörkret kan inrymma tvivel och misstro: för den här troende innebär Gudsbegreppet inte någon lindrig frälsning, eller saliggörande räddning.

Johannes vill att den troende ska dia Guds modersbröst (det är alltså inte heller moderna politiskt korrekta feminister som uppfinner tanken om Gud som något annat än en vitskäggig man). Han inleder med att varna för de sju kardinalsynderna (det som vi känner till som dödssynder, hur obsoleta de än har gjorts av vår tid), och fortsätter med ett högst personligt tilltal om lidandet som grundtillstånd. Här har dagens välbeställda människor inte mycket att hämta, med sina önskemål om flärd och lyx. Sina egna behov får man ställa åt sidan - ett barn kan unna sig njutningar, den vuxne måste välja förnuftet.

Skenheligt förlösta flamsande kristna har inte heller mycket att hämta hos den här bistre religionsfilosofen /-poeten. Natten blir för honom en behållare där du avbördar dig dina dåliga egenskaper, där du lämpar av det du inte vill ha eller kännas vid - men man kan fråga sig, vad som då blir kvar av människan. En hänvisning till ett bibelställe från Kolosserbrevet visar att det inte heller var Nietzsche som först lanserade Övermänniskan: "Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap".

Inte heller är Tranströmers bild för depression, en lampa som sänder ut mörker i stället för ljus, unik: Johannes av Korset skriver med en hänvisning till Pseudo-Dionysos Areopagita och andra mystiker om "en stråle av mörker" - detta mörker står dock för kontemplation, en kontaktyta med en Gud vars ljus inte kan uppfattas. Johannes av Korset mumlar sitt "varde mörker", i en suverän frambesvärjning av nattens potential för lärdomar. Inte heller bländar han läsaren med sin kunskap, utan hela framställningen hålls under det dämpade sken som passar nattlig läsning.