bernur

Nu går det att läsa min essä om Shelley, publicerad i Tidningen Kulturen. Det var då en lång text, upptäcker jag nu, snart ett år sedan jag skrev den, och att läsa den så här långt senare känns också konstigt, som om det var någon annan som har skrivit den. "Jag är någon annan". De illustrerar med Amelie Currans berömda och misslyckade oljemålning: bra, eftersom det var delvis den jag tänkte på när jag resonerade om hur svårt det var att fånga den rastlöse poeten på bild. Jag kan inte direkt invända mot något som står i essän, bara att den blev en tredjedel för lång (förlåt). Eftersom jag har läst en del böcker om Shelley kan jag rekommendera Ann Wroes bok Being Shelley, men kanske en nybörjare bör inleda med Richard Holmes biografi The Pursuit: Wroe sysslar mest med analys, och förutsätter en del grundläggande kunskaper.
Det var nästan så här Shelley såg ut.