Release the Bat
Jo, det är förstås ett magnifikt porträtt av gamle favoritskurken Jokern, som Heath Ledger åstadkommer i sin sista roll, och likaså är det snyggt filmat med alla jaktscener, och historien hålls ihop och är någorlunda effektivt berättad. Ändå kan jag inte bli riktigt fångad av The Dark Knight. För tjugo år sedan blev Jack Nicholson lika hyllad för sin roll som Jokern i Tim Burtons första film om Batman: den var mer tidstypisk, mer charmigt sardonisk, men i flera fall var lovorden ordagrant identiska. Snarare än Robert Smiths katastrofala sminkning tänker jag på Victor Hugos Skrattmänniska, Gwynplaine. Christian Bale försvinner lika effektivt som Michael Keaton gjorde, men det är då en otacksam roll att vara Batman: speciellt när regissören vill att du ska väsa fram replikerna. Och Bruce Wayne är inte mycket bättre spelad av Bale. Jag förstår inte heller hur Gary Oldman kan få beröm för sin roll som polisen Gordon: har man sett Oldman under 80-talet är det bara ledsamt att se hur mycket han har förlorat, det är som att se Brolin försöka spela fotboll i Leeds efter benbrottet. Vad som är intressant med Jokern är att han inte har något syfte med sin kriminella verksamhet: han verkar inte ens vara intresserad av att besegra sin antagonist, Batman. Det enda han lever för är explosionerna, att skapa oreda, och håna dem som försöker planera sin tillvaro. Ondskan behöver ingen annan förklaring: den är icke-metafysisk, utan mer av ett rörigt sammanträffande, outgrundligt. Men problemet med filmen är delvis detsamma som problemet med Batman Begins: Christopher Nolan är för ivrigt ambitiös i att göra intellektuell film. Det är inte lätt när förutsättningarna är så rigida: estetiken och psykologin följer ett mönster som är anpassat för tio- elvaåringar, men filmen är barnförbjuden. Förutom Jokern är det intressanta Batmans funderingar om han själv är en ond figur - därav titeln, den mörke riddaren - men även det är på ett ytligt plan, och kanske inte ens mer djuplodande än det Burton åstadkom i sin andra film, Batman Returns.
Conrad Veidt som Gwynplaine, "Skrattmänniskan"
Även om jag inte håller med dig alls i din kritik - jag är väl lika kompromisslöst okritisk som du är när det kommer till Nick Cave (jodå, det är allt intrycket du ger i alla fall), så föredrar jag din lilla recension framför morgontidingarnas. Jag minns att vi hade en liten diskussion om vilken av Burtons två filmer som var bäst när jag fick i gymnasiet. Jag sa ettan och du Batman Returns och av nostalgiska skäl så skulle jag nog fortfarande hävda ettan; men du hade ju naturligtvis helt rätt i att nummer två är mörkare. På samma sätt har jag ändrat uppfattning i frågan om Dracula och Frankenstein, där den senare överglänser den andra. Den inställningen bytte jag visserligen åsikt om redan under andra året då jag läste Frankenstein, vilket jag inte hade gjort när jag hävdade att Dracula var bättre. Dock väntar jag fortfarande på en riktigt bra, romanbunden version av Frankenstein. James Whale's version räknas inte riktigt även om den är väldigt bra.
Klart mer nyanserad recension än dagstidningarnas. Dock måste jag stämma med i kören som lovprisar Ledger, synd bara att hans främste motspelare är förhållandevis trist. "Because the people of Gotham have proven that they still believe in something good" låter inte bättre för att det är en tjur som druckit lite för mycket Gainomax som säget det. Musiken störde mig också, den var närvarande nästan hela tiden. Och som vanligt i modern film så är den tyvärr anpassad för adhd-generationen (min), med klipp så korta att man får epilepsi. Men Ledger lyfter den helt klar upp till 4/6, för att använda SvD-skalan. Som är bäst.
På en 7-gradig skala, som förstås är ännu bättre än bäst, får filmen 4. Trots allt. Men jag håller med att musiken (LJUDEN) störde mer än de bidrog.
Robin: jag minns också den diskussionen - det är märkligt ändå, att så mycket som man tror är glömt finns kvar, bara man blir påmind ... Bra / dåligt?