bernur

Det är tvångstankarna som tänker sig själva, formulerar sig prydligt i Sara Mannheimers första roman Reglerna, en bok som briserade i det ljumma litterära Sverige i våras. Det är en helt ovanlig svensk debutbok: erfaren, insiktsfull, välskriven, och modig. Den lyckas också vara experimentell utan att bli tillkämpat originell. 

I romanen uppfinner huvudpersonen, inte bara vagt formad efter sin författare, ett regelsystem i sina försök att bemästra tillvarons oberäknelighet: det här låter sig göras med bravur, ända tills det kommer ett svårhanterbart element in i hennes liv - kärleken. Den rubbar fyrkanterna, vägrar foga sig i bestämda regler, och då blir det problem för huvudpersonen.

Det går att uppfatta hennes vilja att anpassa sig efter situationen som en slags kritik av hur vi alla blivit ängsliga att alltid undvika att göra bort oss: viktigare än något annat verkar det vara att tillhöra gemenskaper, att inte vara den som skrattar på fel ställe, applåderar åt något som andra inte uppskattar, eller - ve och fasa - våga sig på att kritisera något oförvitligt (som filmmusikaler). Därför blir mycket av våra ansträngningar att ändå opponera oss reducerade till en dekor: först när vi är säkra på att bli accepterade även om vi gnäller kan vi kosta på oss lite ohyfsade kommentarer.

Jag gillar skarpt hur Mannheimer gör ett tappert försök att visa vad som händer om man delar in världen utifrån matematikens kriterier: hennes huvudperson är också en av få riktigt trovärdiga gestalter jag har stött på i svensk litteratur på länge. Hon har lyckats skriva en roman som vågar tänka, som vågar ha idéer, vågar se vad som händer om man driver en tanke till sin spets.

Den oortodoxa styckeindelningen (en svensklärares mardröm: kortkorta stycken, utan indrag) tvingar läsningen att anpassa sig efter det rigida i huvudpersonens tankevärld, tills avståndet mellan henne och mig minskar.

Allt handlar om att mota bort en existentiell ångest, och Mannheimer har lyckats få till en fullständig identifikation med sin kontrollmänniska. Humorn befinner sig här i intim samvaro med förtvivlan. Det blir också övertygande hur figuren översätter känslor till egna uttryck, som om ett raster lades över omvärlden, och hon tolkar det djupt personligt: snarare än stilens originalitet blir det själva ämnet som utgör behållningen och står för det helgjutna intrycket - snarare än tack vare blir det på grund av lovorden som jag överraskas av hur bra hennes roman Reglerna är. Kanske som en syskonbok till Lennart Hagerfors lustifika Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, men sedd ur ett helt annat perspektiv.