bernur

I NY Times läser jag en recension skriven av Steve Coates, den handlar om ännu en bok om Vladimir Nabokov, och han lägger inte fingrarna emellan när han fäller sina omdömen om boken Imagining Nabokov: Russia Between Art and Politics, av Nina L. Khrushcheva. "Nabokov may be the first prophet to be anointed with vitriol", skriver Coates. Tydligen har Kruschcheva gjort det mesta fel, när hon utpekar Nabokov som någon slags galjonsfigur i en process för att göra det nya Ryssland mer västerländskt - oförlåtligt nog har hon inte smekt de gudomliga detaljerna tillräckligt, för allt som går att få om bakfoten verkar hon ha lyckats med. På sedvanligt maner har hon också snackat med en staty av författaren i Montreux (då kan hon inte ha lyssnat särskilt bra). Men få författare känns lika illa lämpade som just ärkeindividualisten Nabokov att användas som politisk ledare: hans estetiska omdöme är på gränsen till oantastligt (åtminstone när det gällde den egna litteraturen, medan han kunde vara onödigt elak mot andra, även om det är långt ifrån sanningen att som Kruschcheva verkar ha gjort påstå att han inte gillar någon författare alls), men liksom den jämnårige Borges kan han inte göras till politisk aktivist - särskilt inte i efterhand.