Om en flicka vill försvinna, Mia Ajvide
Medan maken John Ajvide Lindqvist relativt snabbt erövrat tronen som kung över svenska skräckförfattare (visserligen i tämligen obefintlig konkurrens) väljer hustrun Mia Ajvide att debutera med en modest diktsamling, Om en flicka vill försvinna, med motiv från kanske samma skärgård som i Johns senaste roman Människohamn. Mia Ajvide är uppvuxen utanför Jönköping, har jag förstått, men skyndade sig att lämna omnejden för bättre trakter (Stockholms skärgård).
Till formatet hör boken snarare till novellgenren, med en klart utmejslad berättelse, skildrad kronologiskt i fem sektioner. Det är också berättande återgivet, med förrädiskt enkla symboler som återkommer: månen, båten, havet, fåglarna, fyren.
Vart försvinner en flicka? Om det inte är till drömmen, så är det väl till vuxenlivet, kanske: hon blir kvinna. Därför utnyttjar Ajvide den fertila barndomen som motiv, gör sig själv till den diminutiva varelsen, alltid lite utanför, bortom skeendet. Det finns en självklarhet över allt som sker, som om det inte finns någonting att göra åt någonting alls.
Det är en kort, försumbar bok, som troligen passar den som tycker att poeterna mest håller på med hyss och modernistiska upptåg: här regerar de prosaiska, kalla konstaterandena, och här finns inte heller en enda formulering som skulle vanpryda novellen. Det som tilltalar mig är själva tilltalet, tilliten i tonfallet. Mindre imponerande är det väl att det som ser ut som dikt är förklädd prosa: varför inte då samla sig till en hel novellsamling?
skulle texten vara battre da, om den kallades novell? ar det sa det ska forstas? gor genret geniet?
nja, men läsningen blir påverkad. det kunde lika gärna heta novell, men då hade hon inte fått lika underdåniga recensioner, misstänker jag. en ok bok, inte mer.
Jag förstår precis vad du menar! Och så tar jag åt mig lite, för jag skrev en väldigt glad recension av Om en flicka... Hm, jag tyckte att det var så väldigt vacker stämning i den, och jag är en sån sucker för stämningar. Men "det som ser ut som dikt är förklädd prosa" var ju en klockren invänding.
Jag tror att den där diktsamlingen fyllde ett hål helt enkelt... nu tillhör jag ju en av de där som tycker att poeterna mest håller på med hyss, men jag tyckte att det var något fint med hela grejen liksom, en så anspråkslös debut... hm. Och jag tycker att det är en mer än okej bok. Dock inte så bra som jag tyckte först. Egentligen borde alla böcker man (jag?) ska skriva om få ligga till sig lite längre efter läsningen, så man (jag?) slipper skriva i det där ruset som infinner sig när man (jag?) läst nåt man (jag?) gillar.
det vore roligt att ge ut en hel konventionell roman som "dikt".
Vänta bara, snart kommer Mias romandebut!