Nonfiction, Anders Johansson
Höjdhopp är en vanlig metafor inom skolväsendet, där det handlar om den socialdemokratiska tanken att alla ska hoppa lika högt. Om svensk litteraturkritik vore en spegelbild av svenskt höjdhopp skulle Anders Johansson vara en Linus Törnblads försök att förhålla sig till Horace Engdahls Patrik Sjöberg och Aris Fioretos Stefan Holm. Redan i förordet lägger Johansson upp ribban på svensk rekordhöjd, med formuleringar som denna: "Eftersom den [essän] inte har någon färdig, transcendent ordning att luta sig mot, måste den skapa sig en immanent koherens vid varje enskilt tillfälle."
Nu tillhörde jag dem som tyckte att Johanssons första bok Avhandling i litteraturvetenskap var ett gott försök, om än dess slutsatser kändes färdiga på förhand, och som reaktion på just den kritiken skriver han här avsiktligt mer provocerande, i sin vilja att ta sitt resonemang längre. Men en uttalad ambition att röra om i grytan riskerar att hamna i en pueril provokation, som i den avslutande riktigt dåliga texten "Slarv", med avsiktliga misstag lämnade intakta. Dessa medvetna misstag sträcker sig till uteslutande av vissa bokstäver: en ganska dålig metod, då boken i övrigt är dåligt korrekturläst, och effekten uteblir.
Att behöva påpeka för läsaren att här ska minsann skrivas utmanande känns också överflödigt. Med dessa invändningar avklarade måste jag ändå säga att den här boken blir mer intressant än avhandlingen. Också här har framför allt Deleuze fungerat som inspiration: i så gott som varje text landar hans resonemang i en passage hos Deleuze, något som skulle kunna uppfattas som suspekt.
En av många intressanta tankar som Johansson avhandlar är att litteraturen inte kan tolkas, översättas, utan att då bli något annat. Ja ... Det är det som är faran (och tjusningen). Litteratur är det som inte är litteratur, tycker han. Lite känns det som att han koketterar: titta här, jag vågar kritisera min egen funktion, på ett underförstått plan. Han problematiserar och ifrågasätter i så hög grad att en viss svindel kan infinna sig. Självklarheter uttrycks på ett komplicerat sätt, och det blir lika ofta elegant som dimmigt eller klumpigt.
Det är ambitiösa anspråk som Johansson ställer upp, och han lyckas skriva både teoretiskt och personligt: lika behärskat som fritt, avslöjande. Men att påstå att han skulle vara den förste som skriver riktiga essäer på svenska är förstås bara tomt skryt: även med hans traditionella definition (franskans och senare engelskans ord för 'försök', finns det gott om svenska exempel som skrivit lika lättsamt mellan fakta och fiktion - Engdahl och Fioretos är bara två av dem).
Den här boken är ett stort steg framåt för Johansson: men är just framåt den mest gynnsamma riktningen? skulle han själv genast fråga. Några av kapitlen, som det som handlar om det försummade ämnet stil, är nästan omistliga, men det spretar åt många håll (givetvis fullt avsiktligt), med en lite förutsägbar och tråkig genomgång av den svenska samtidsromanen, ett ordrikt resereportage från Peru, samt ett fullkomligt onyanserat USA-hat (avsiktligt onyanserat, förstås) som de mindre intressanta delarna.