bernur

Det är en truism att vi lever i ett stressigt samhälle, och då kan man välja att ignorera det - fortsätta stressa - eller göra något åt det. Mary Carlomagno väljer det senare alternativet, och hennes bok Give It Up! My Year of Learning to Live Better with Less dokumenterar året när hon väljer ut sina tolv värsta laster och avstår från dem en månad i taget, för att se om det kan lindra hennes stress, och gissa om det funkar ... Nu ser hon fortfarande lite jagad ut ändå på det stelt leende författarfotot.

Vi har tidigare tagit del av Slow Food-rörelsens försök att påverka vårt förhållande till (beroende av) snabbmaten, och visst är det något i den stilen vi ser här - att ta ett steg tillbaka, begrunda vad det är vi håller på med. Smidigt fogar sig den här boken in i livsstilslitteraturen, och där är den väl varken bättre eller sämre än det som brukar hålla till där. Asketism light kanske hennes hållning kan kallas.

Det ska framhållas att Carlomagno väljer saker som svider: vi som inte lever i New York kan bara spekulera i vilken uppoffring det innebär att avstå från hissar i en månad, liksom en icke-amerikan inte kan föreställa sig vad en månad utan tv-tittande kan orsaka. Här finns också typiskt 90-talsgnäll om mobiltelefonernas gissel: tänka sig att folk pratar högt, om privata saker, om banala saker, på bussen! En månad utan svordomar (det skulle fan jag klara lätt) resulterar i att hon konsulterar http://www.wordsmith.org/ för att komma på ersättningsord.      

Problemet är väl att resultatet blir så självklart. Först en rapport om svårigheterna (plötsligt lägger hon märke till reklam, som när hon avstår från choklad), sedan hur hon lär sig bemästra abstinensen, att hon känner sig friare, mår bättre - ofta tack vare att hon går ned i vikt, flera kilo per månad, så det är märkligt att hon inte försvinner helt under det här året - och som avslutning tolv gånger i rad: nu får hon ett helt nytt förhållande till sin forna last, och kan använda det med måtta; just 'måtta' verkar vara ordet för dagen, för det är där alla hennes slutsatser hamnar, och det kan tyckas lite sorgligt att hon ska behöva genomgå detta experiment, tolv gånger dessutom, för att inse denna självklarhet. Nu har hon fått en ny förståelse, som det heter.

Det andra problemet är hennes framtoning. Att hon skriver torrt och sakligt är en sak: värre är då att hon skriver så humorbefriat, som får boken att bli bedövande tråkig. Några generande faktafel kan väl passera, som hennes påstående att det var antika "italienare" som myntade begreppet "In vino veritas": dels var det grekerna (både Alkaios och Platon) som yttrade det, och dels finns det inga antika italienare.  

En månad är en kort tid att avstå från något. Kanske tillräckligt länge för att det ska vara kännbart - ingen tillfällighet att en mindre förseelse i Carlomagnos land renderar i ett straff som varar i trettio dagar - men för kort för att det ska ge längre effekt. Ändå fortsätter hon hävda att det är just den korta tiden som räcker: förmodligen vill hon att andra ska följa hennes exempel, det verkar vara meningen med den här typen av för all del välmenande böcker. En bättre lösning är att välja måttan utan omvägen över excessen.