bernur

Man kan tycka vad man vill om dansk kulturpolitik, men initiativ saknas inte - något som från svenskt perspektiv kan te sig önskvärt. Följaktligen, när Danmark ansvarade för ordförandeskapet för Nordisk Ministerråd passade de på att planera och sammanställa den antologi som nu finns tillgänglig: Nordisk litteratur til tjeneste. Nordiske kanoniske tekster, ett pionjärverk som samlar dansk, finsk, färöisk, grönländsk, isländsk, norsk, samisk, svensk och åländsk litteratur i en hjälpligt behändig (men tung) volym, med bidrag på respektive originalspråk. Som redaktörer har Torben Brostrøm och Anders Juhl Rasmussen fungerat.

Ja, det är en rekorderlig bok, som det finns åtskilligt att sägas om. Tacknämligt bifogas ett ganska gediget gloshäfte, som verkligen underlättar läsningen av framför allt norska och danska texter. Dessutom har exempelvis grönländska och isländska texter fått dansk översättning, medan finska texter fått svensk översättning, för den som inte klarar av att läsa "Kalevala" på originalspråket. Teckningarna som beledsagar och illustrerar respektive land eller snarare språkområde är utsökt valda och prydliga.

Redaktionens förhoppning är att boken ska komma till användning i gymnasieskolorna: en from förhoppning, gissar jag, då ambitionen att läsa nordiska språk ofta stannar vid just ambitionen. Men det är ett försök: likheterna mellan nationerna betonas i inledningen, och det kan jag stryka under på. Samtidigt är det så att det brukar vara de gemensamma känslorna ("de eviga frågorna") som utgör den föredragna klassikerdefinitionen, och många av de här texterna har förstås klassikerstatus någorlunda långt utanför de egna nationsgränserna.

Det svenska urvalet ser fräscht och delvis oväntat ut: det finns nästan inget att anmärka mot när det gäller författarnamnen (dock kunde Ivar Lo-Johansson gott ha ersatts av nästan vem som helst) - däremot blir de enskilda texterna av exempelvis Ekelöf och Fröding långt ifrån de väntade antologismyckena, något som man lika gärna kan välkomna som beklaga. Däremot är kapitlen från Det går an, Gösta Berlings saga och Händelser vid vatten (den underbara inledningen) väl valda. Eva Ströms genuint otäcka pedofildikt "Pärlemornacken" från Revbensstäderna måste vara en av de svåraste dikter jag någonsin har läst.

Att både Danmark och Norge beretts fler sidor än Sverige kanske kan tålas (delvis förklaras det av att några bidrag finns på båda språken), men man behöver nog inte vara Strindberg personligen för att reagera på att han fått knappt hälften så många sidor som Ibsen. Finland har också fått en ganska snål tilldelning - ingen Björling, till exempel, eller någon nutida prosaförfattare, utöver den 80-årige Veijo Meri: varför ingen av deras erkänt skickliga cyberpunkförfattare?

Till de oundgängliga delarna finns behaget i att läsa Kierkegaards klokhet i original: "Gådefuld bør man være, ikke blot for andre, men også for sig selv", liksom den anonyma färöiska balladen "Skrímsla" (på danska "Monsterkvad"), den isländska 1800-talssonetten "Jag ber dig hälsa" av Jónas Hallgrímsson. Att läsa Tarjei Vessas på norska för första gången visar också att han inte förlorar någonting på det. Men det är en svårhanterbar bok, som trots sitt relativt generösa omfång inte erbjuder annat än smakprov.