bernur

Som nittonåring debuterade Faïza Guène med den universella framgångssagan Kiffe Kiffe imorgon, och det fanns inget som hejdade mig från att läsa den raskt hopsnickrade uppföljaren Drömmar för dårar, översatt av Lotta Riad, som har bevarat det slarviga talspråkliga tonfallet intakt, med motsägelsefulla element, så som franska anglicismer. Att språket ibland inte följer svensk grammatik är troligen inte översättarens fel, utan det ska vara lite så där kaxigt uppkäftigt: typ rebelliskt.

Men kanske snarare än språket är det Guènes uttalade ambition att beskriva förorten från förortens perspektiv som är det mest intressanta med romanen. Huvudpersonen Alhème förblir dock ett irritationsmoment: både onyanserat skildrad av sin författare, och även inkonsekvent genom att samtidigt vara både en blåögd idealist och en krass cyniker. Kanske det är avsiktligt - det ska vara hennes ungdomliga charm (hon är ändå flera år äldre än sin författare). Mest av allt framstår hon som en otacksam gnällspik, som själviskt inväntar stekta sparvar. Förlorarrollen blir lätt en grundmurad identitet, en bekväm transportsträcka till självömkan.  

Som stilist känns Guène märkligt ofärdig, med oslipade liknelser och en lite väl tilltagen förtjusning i barnsligheter, som när hon låter Alhème utropa sig själv till "Europa- och Afrikamästare i att vara femte hjulet": det finns originellare sätt att beskriva självförakt. Det är också störande med ett tvångsmässigt skämtande, när skämten faller platt mest hela tiden. Läsartilltalet är inställsamt, smetigt. Kapitlen har parodiskt förnumstiga rubriker, som "Det är ingen idé att springa om man vill fånga en gepard", eller "Det krävs två händer för en applåd". Här finns grogrunden för en karriär i Paolo Coelhos efterföljd.

Något som Guéne i stället är bra på är känslan i att se någonting för första gången: hela tiden finns en nyfikenhet i hur hon betraktar sin omvärld, skildrad genom Alhèmes blick. Det här är långt mer övertygande än den politiska analysen, som är förenklad och oaccentuerad, som om författaren inte tar sitt ämne på allvar: varför skulle då jag bry mig? Hon lattjar bort den misär som existerar i de parisiska förorterna. Likaså slarvar hon bort det resonemang kring dubbla identiteter som det finns förutsättningar för, med Alhème som känner sig lika främmande inför sitt algeriska ursprung som inför sitt nya franska liv.     

Förvisso sparkar Alhème uppåt, men problemet är att det finns fler bakar än sparkar. Det är alltid auktoritetens fel, även när hon snattar eller tjuvåker på bussen, eller när brodern förtalar och hotar sina lärare, eller pissar i papperskorgen under pågående lektion: hennes egna skolgång skulle ha gått mycket bättre bara hennes lärare hade varit lika snygg som den schablontecknade jugoslav hon träffar och förälskar sig i. Hon bara spelar storsint - hyckleri av värsta sorten.

Personligen brukar jag bli misstänksam mot lillgamla författare - nästan lika mycket som mot lillgamla berättarjag: i ärlighetens namn ska sägas att Alhème snarare är motsatsen till lillgammal, men jag stör mig en del på Guènes tillkämpade tonfall. I tidskriften ALT menar Anneli Jordahl att hon har svårt för skickligt skrivna och hyllade böcker, att de skramlar tomt, med exemplet Peter Kihlgårds Kicki och Lasse: Drömmar för dårar kan inte med den bästa viljan i världen kallas välskriven - men unisont hyllad är dess författare, och här skramlar det besvärande tomt.