bernur

"På 80-talet, när filmen G var idealet", skaldade Just-D i sin 90-talshit, och till det allt mer mytomspunna decenniet återvänder Cecilia Hansson i sin tredje bok Spegelsken, och hon gör det tillsammans med den kände illustratören Dennis Eriksson, och minsann om det inte är ett kongenialt möte mellan deras separata stilarter. Cecilia Hansson har tidigare gett ut två böcker på Modernista.

Det är den begränsade tiden strax innan skolavslutningen i nian som skildras, och Hansson gör det med kortfattade hårt tuktade formuleringar, lakoniskt nedpräntade på sidor som följer en pastellanstruken regnbåge: från vit till grön, gul, lila, beige, och avslutande skär. Eriksson har en naiv bildstil som med bara några streck fångar stämningar lika självklart som de sparsmakade orden. Redan i den stumma prologens bilder av klassrum, uppehållsrum, villor, storkäftade finniga killar i fjunmustasch, och tjuvrökaren, ges hela spektret av femtonåringstiden, något som sedan späs på med bilder av tjejgängen (alltid tre och tre) och mopedåkarna. Alla har gigantiska frisyrer, och vem som helst av dem skulle kunna gå rakt in i G-filmen.  

Hansson ger få referenser - det är en Walkman här - som om hon inte riktigt litar på billiga nostalgiska poänger. Snarare visar hon det tidlösa i den här situationen. Och bilderna ligger inte heller vid sidan av, utan kommenterar orden på ett genomgående lyckat sätt. Det självbiografiskt privata blir allmängiltigt utan några synbara ansträngningar att tillrättalägga, anpassa.

Som Cesare Pavese sa: man behöver sin hembygd för att ha något att längta bort ifrån, och det finns en del hat i Hansson skildring av sitt Luleå, som hon inte skonar när hon gör upp med instängdheten - men staden behöver inte stämma henne för förtal (något landshövdingen i någon stad, jag minns typiskt nog inte vilken, försökte göra när Jan Stenmark i en illustration skrev något förklenande om deras stad), för det handlar om allas erfarenheter.

Pavese sa också att ingen människa saknar en anledning att begå självmord, och det är något otrevligt över huvudpersonens omnämnande att hon har stenar i sin ficka. Det är bra gjort av Hansson att med endast antydningar skildra något utförligt: endast några få ord räcker för att den där unkna gympasalslukten ska bli högst påträngande påtaglig.

Men mest handlar det om femtonåringens skam över att ens finnas till, där allting sätts i relation till normalitetsbegreppet, och den starkaste känslan är den att vara utpekad korad: liksom huvudpersonen - "Cecilia Hansson" - har vi alla hört vårt namn i nedsättande ordalag viskas i en buss, i en matsalskö, från ett skoltoalettbås, på skolgården, och revanschbegäret föds. Här är sålunda hennes revansch, lika skoningslös som den hämnd hennes femtonåriga jag utför mot sin skola och dess förtryckarmekanismer natten innan examen. Själv återsåg jag vid ett av mina senaste besök i Umeå en av mina plågoandar från lågstadietiden, och det var skönt att se att han växt upp och blivit en fullständig tönt: det var alltså denna misslyckade individ som hade satt sådan skräck i den nioåring som jag var.