bernur

Med sin tredje diktsamling Mil fortsätter Anna Hallberg att leka sin katt och råtta-lek med läsaren, som kan klia sig i håret tills det lossnar eller lägga pannan i rynkor tills han ser ut som en förgrämd gubbe: inget hjälper - det här är olösbart, på gränsen till det meningslösa. Hon skriver WTF-poesi som saknar sin like, sin tidigare motsvarighet. Inget ord kan förklara den eller ens beskriva den.  

Så, efter två lovande samlingar, känner jag mig fortfarande osäker på vad som är Hallbergs avsikt. Hennes dikt är helt klart en kommentar till samtiden, med dess mångfaldiga varumärken, välkända inslag i gatubilden, mediekändisar, oroshärdar så som "darfur" - men också en öppning mot existentiellare ting, som om diktjaget blir ett språkrör för hela vår tids förvirrande famlande efter sammanhang och mening.

Tiden spelar en avgörande roll, i dikter som man nog ändå får säga uppehåller sig mestadels vid 90-talet, när Portishead och PJ Harvey spelades i kassettbanden, och Anna Hallberg visar att tiden farit fram obarmhärtigt: på bara tio år har kassetten blivit ett lika främmande inslag som den gamla skrivmaskinen blev med datorernas intåg - 90-talet är en svunnen tid, historia. Här är det "beth gibbons" och "polly jean" som återkommande apostroferas, liksom Stagnelius mest bekanta rad, som får bli en kommentar till nutiden.

Det finns ingen gradskillnad i typografin: nästan allt skrivs med gemener, som om det hade samma värde - mer än enskilda dikter en längre svit åttaradiga prosadikter, hårt sammanhållna (sammanpressade), tills allting krackelerar och orden sprids, liknar "en slinga av sol". Successivt framträder bilden av ett diktjag som paniskt försöker hålla ihop tillvaron, med tvångsmässiga intryck och registrerande av det till synes oviktiga, i ett slags "också det här är världen".

Ingenting hör ihop: eller allt hör ihop, där orden trängs samman, oberoende vad de har med varandra att göra. Snarare än att söka en användbarhet - försöka förstå, se vilka visdomar som finns här - får läsaren ställa om siktet. Några fragment i själva texterna pekar mot det självbiografiska, men en del annat kan lika gärna vara debattinlägg, krampaktiga försök att vrida till seendet hos den misstrogne läsaren. Just som fragment fungerar också dikterna som bäst: som ofullständigheter, som kanske visar väg mot något. Men vad?