bernur

Bevisligen finns det ett Morrisseycitat till varje situation i livet. Efter att ha avverkat vampyrer och zombies i sina två tidigare skräckromaner vänder sig John Ajvide Lindqvist i Människohamn till nästa obligatoriska inslag: spöken. Och nog är det lättare att tro på hans spöken än att hans version av Humpty Dumpty, nördarna Henrik och Björn [sic], skulle bli mordiska hantlangare i efterlivet, och ännu svårare att tro att de torterar djur. Varför? De går omkring och citerar The Smiths i tid och tid - these charmless boys - och ingen som gillar Morrissey skulle kunna göra en fluga förnär.

Det är inga små anspråk Ajvide Lindqvist besvär sig till: här ska den brett upplagda moderna episka romanen om skärgården skrivas, och då hamnar skräckmomenten delvis i skymundan. Huvudhandlingen, sexåriga Majas försvinnande och fadern Anders försök flera år senare att ta reda på vad som skett ("egentligen"), berättas parallellt med plastfarfar Simons historia, och den är av det långrandigare slaget, för föga förvånande innehåller den en hel del egna bekymmer och besvär. När någon på ön yttrar de spända orden: "Har jag berättat om Gustav Jansson?" vet läsaren att här väntar ännu en lång skröna om försvinnande, ond bråd död. Det är många dödsfall som samlas på ön Dommarö, en skärgårdsvariant av Midsomerdistriktet, kanske.

Skräckfilm kan i lyckliga stunder bli fysiskt obehaglig, ge upphov till sublimt onda drömmar, medan skräcklitteratur brukar ha svårare att ha någon varaktig verkan - undantagen torde vara Poes febrigt hallucinatoriska syner och Lovecrafts genuint deppiga pessimism, där distansen till det onda utplånas, och vi bekänner oss till visionen utan att ha något val, i kraft av författarens övertygelse. Ajvide Lindqvist vill nog att vi ska tro på spökerierna, men det blir svårt när han tvingas använda en löjeväckande deus ex machina i form av en magisk insekt, Spiritus, som ger bäraren övernaturliga egenskaper, i utbyte av en daglig spottloska.

Och så tonårsspökena som citerar Smiths ... Bara det att de är två skulle utesluta dem som Morrissey-fans, eftersom själva förutsättningen för att absorbera hans sångtexter är att man lyssnar i den bittersta av ensamheter, därför att ingen förstår en. Deras egenhändiga översättningar av Smithsrader blir lite märkliga, för om de vore insatta på riktigt i Morrissey-mytologin är det otänkbart att översätta LP-titeln "Strangeways here we come" till "Underliga vägar, här kommer vi", då Strangeways är det ordagranna namnet på Manchesters gamla mentalsjukhus: "Strangeways, här kommer vi". För Morrissey är spökreferenserna alltid gjorda med raljans, som exempel på camp, och att därifrån ta steget till så kallat riktiga spöken är långt. Att författaren kallar sångaren Stephen i förnamn i stället för det korrekta Steven må vara följden av en klåpare till korrekturläsares ingrepp, liksom korrigeringen av stavningen av "Cemetry Gates", men liksom Låt den rätte komma in innehåller Människohamn lite väl många generande faktafel, ungefär av samma slag som när Stephen King i "The Mist" menar att Jimmy Connors spelade tennis med ett Spaulding-racket (han använde Wilson).

För dramaturgin är det förstås roande att Anders som trettonåring har en t-shirt med Ghostbustersmotiv, men knappast redan sommaren 1984, då den inte hade svensk premiär förrän december samma år. Likaså ges Madonna ett genombrott ett halvår för tidigt, och Kylie Minogue ännu mer, för alla Kylie-fans vet att "I Should be so Lucky" gavs ut i december 1987, och inte sommaren 1986.

Det är gott om återblickar, reminiscenser, och dessa bromsar upp historien, som annars skulle vara tillräcklig. Anders är en med skräckgenrens mått trovärdig gestalt, där han härjar runt på skärgårdsön, måttligt alkoholiserad. Sökandet efter den döda dottern innehåller också några ganska oförutsägbara inslag. Dock är skärgårdsskrönorna lite väl frekventa, och typerna på ön ganska karikerade - ändå misstänker jag att Ajvide Lindqvist inte gör sig lika omöjlig som Strindberg gjorde med Hemsöborna, utan det är ganska måttligt elaka porträtt av väderbitna sura gubbar som suckar rutinmässigt över nollåttornas fördärvlighet.

Den bärande tanken är lånad från Smithslåten "I Know It´s Over", raden "the sea wants to take me", och ett helt hav som motståndare är förstås svåröverträffat. Lyckligtvis har då Anders den där magiska insekten i sin ficka, och med hjälp av den kan han kommendera allt vatten till lydnad. Under 1600-talet förekom människooffer, för att beveka det här onda havet, och dessa åstadkoms efter ett röstningssystem som verkar influerat av tv-programmet "Robinson". En skillnad från svenska deckare är att den här skräckförfattaren gärna använder litterära citat som motton, ungefär som brittiska deckare (och Stephen King, förvisso) gärna gör. Det är Selma Lagerlöf, Gunnar Ekelöf, Evert Taube, men för att det inte ska bli för snobbigt även Bright Eyes, och så en veritabel överdos The Smiths, förstås.   

Trots vad som låter som en massa invändningar har jag haft visst nöje av den här boken, men jag skulle aldrig tillstå att Ajvide Lindqvist här utvecklar sin stil från sina tidigare böcker och blir mer fullfjädrad. Fortfarande är det mångordigt, ineffektivt, med lite väl många upprepningar av samma slags skrämseleffekt: det blir inte bättre när samma sak händer för fjärde, femte gången. I stället för ljuva mardrömmar (reader in a coma) får du en kortare stunds förströelse, och som det brukar heta, man kan inte få allt.