bernur

Får jag frågan vad som är min favoritbok svarar jag aldrig i livet något av Shakespeare, vilket är underligt - för det finns inget som har gjort mig lika omtumlad, som när jag började läsa hans pjäser, efter att först ha tagit del av ett par stycken i svensk översättning. Då tyckte jag - jaha, det här var väl bra och så, men jag fattade inte varför det alltid refererades till Shakespeare: tills jag började läsa honom på engelska. Det var magiskt.

Allra mest magisk är förstås Macbeth, Shakespeares kortaste pjäs, där hela texten genererar en blodpoesi. Macbeth rimmar på 'death', och hans repliker dryper av blod, av lömska begär, fega illdåd: "Stars, hide your fires! / Let not light see my black and deep desires". Men att säga något om Shakespeare känns lönlöst, ungefär som att köpa present till fyrtiotalister som har allt - bokstavligen - därför att allt har sagts om Shakespeare, två gånger. Dock är jag generande dåligt insatt i sekundärlitteraturen: det jag har läst är Ekerwalds bok, samt några spridda essäer.  

Liksom i Shakespeares övriga mest intelligent skrivna pjäser låter han i den slarviga förbifarten fälla nonchalanta kvickheter, bittra sanningar, djupt kända och erfarna: "Present fears / Are less than horrible imaginings" - det här skrevs av någon som visste vad han talade om. Idén att det är ett författarkollektiv bakom namnet Shakespeare är grotesk, absurd: det skrivna är så färgat av personlig erfarenhet, av tävlingslystnad, och Shakespare kan med gott samvete säga: - Macbeth, c´est moi!

Lady Macbeth, som har en så försumbar roll, har ett intressantare psyke än sin make. Det är sant att hon är pådrivande: men kanske mest för att hon vet att han behöver det, att han låter henne vara den initiativstarka - eller att han rentav låter henne driva honom för att minska sin egen skuld, lätta sitt samvete. Hur mycket är hon en medbrottsling? Någon av dem vill mer än den andra att han ska bli kung, och drar sig inte för att mörda den nuvarande kungen i deras eget hem: höjden av brott mot lagen om gästfrihet.  

Också det övernaturliga har Shakespeare gott handlag med: the weird sisters befinner sig hela tiden inom det rimligas gräns, med sina förebådelser, som lika gärna är kyliga uträkningar som heta önskningar, och de övernaturliga inslagen får sina naturliga förklaringar, samtidigt som det lämnas öppet i vilken mån magi har sitt avhuggna finger med i spelet eller i systrarnas trolldryck.

Jag har sett otaliga uppsättningar, också flera engelska på film, som aldrig gjort pjäsen rättvisa: inte heller Verdis ändå fantasifulla opera, eller Polanskis vildsint förtvivlade film, eller Kurosawas omstöpning hos samurajer, har varit helt tillfredsställande. Det enda som räknas är ändå den tysta version som spelas upp i huvudet när man läser de blodstänkande orden.