bernur

En tidigare kollega till mig, Anders Elf, tröttnade aldrig på att berätta att det var förkastligt att köpa böcker, eftersom man ändå bara läste dem en gång - speciellt romaner, medan poesi kunde gå för sig: han avyttrade större delen av sin beskedliga boksamling när han lämnade staden för Geneve, och det är troligt att jag har traskat ut från antikvariatet med någon av hans gamla George Eliot-romaner i näven, köpt för en spottstyver av den hygglige mannen på Lectura.

Varje sommar lånar jag och läser om Marguerite Duras Lol V. Steins hänförelse, och med tanke på att FRA kommer att upprätta listor om medborgarnas boklån kommer någon där att ruska på sitt huvud och tycka att jag är knäpp, för nog står Duras-böckerna bland romanerna, och den som behöver läsa om romaner så här ofta måste vara branog trög. Att återvända till Rilkes elegier är knappast lika suspekt, eller att i omgångar ge sig på Finnegans wake - men den här korta oansenliga så kallade romanen ska läsas och överges.  

Nu vet jag inte vad som krävs för att jag ska sluta läsa om Lola Valerie Stein. Det är ett gift, ett vansinne, och jag förstår fortfarande inte vad det är som är hänförelsen, eller varför jag själv blir så hänförd, av något som är så svalt och nedtonat, något som knappt finns.

Vad handlar det om? Det går inte heller att begripa vad det är som sker mellan figurerna, den namnlösa berättaren, Tatiana Karl, och männen, och Lol. Snarare än att läsa för att ta reda på hur det går handlar det om att försänka sig i tillståndet, bli en del av boken, vägra svepas med av narrativa strukturer.

Det finns ett porträtt av Lol: "I skolan [...] saknade Lol något, hon var redan så egendomligt ofärdig, hon hade genomlevt ungdomen som i en bön om vad hon skulle vara men inte lyckats bli." Det går inte att lära känna henne, hon är mysteriet, den som undflyr, någon som knappt finns. Hon kommenteras, betraktas utifrån, men framträder aldrig. Hon är grå, bokstavligt. Helt ointressant: varför är jag så intresserad?

Nu håller biblioteksboken på att gå upp i limningen, och de makulerar nog hellre än lägger pengar på något som bara lånas ut en gång per år. Då ska jag ta farväl av Lol V. Stein, men hon lämnar mig inte.