bernur

Ett hopplöst fult omslag ska sälja Jenny Tunedals andra diktsamling, Kapitel ett, som på tal om det bedrägliga i genrebestämmandet lånar romanens kapitelindelning, utan att allt för mycket göra våld på hur en svensk diktsamling ska ut: snarare är det så att hon har sneglat lite väl mycket på vad man ska göra som svensk poet - ta Wittgenstein i bruk, men gardera eventuella snobbanklagelser med att citera den något folkligare Ian Curtis, och för säkerhets skull berätta att Curtis var sångare i Joy Division (det kan ha undgått någon).

Här känner sig den någorlunda tillvande lyrikläsaren igen sig. Det är vagt, det är berättande, det är småtrivsamt, och sällan angeläget på riktigt. I olika versioner skriver Tunedal en komprimerad kärleksroman, med mannen som objektet. Det mesta består av prosadikter eller fragment, ofullständiga satser, aforismliknande utsagor som kunde bli filosofiska maximer, om de hade vässats till en aning.

Ensamheten som melankolisk grundton ljuder genom hela boken, med ett jag som går vilse i olika rum, ifrågasätter och tvivlar: upplever hur hela tillvaron sätts ur spel - allt blir osäkert. Det hela bryts av med ett krigskapitel, och senare ett Emily Dickinson-kapitel (titeln lånas från henne, och det skulle kunna handla om henne ungefär så där som Sara Stridsberg skriver om Valerie Solanas, men så handlar det om flygplatser: jaha - kanske någon nutida som identifierar sig med Dickinson?).

Från Wittgenstein lånar hon en besatthetsteori, och de tre partierna, kapitlen med titeln "Jag tänker på honom under en månad" är troligen de mest intressanta i Tunedals bok, med en kort notering per dag under tre månader. I övrigt är det mångordigt och pratigt. Mycket handlar om moln.