bernur

Luce Irigaray har jag varit nyfiken på ända sedan jag i något sammanhang för oändligt länge sedan såg hennes suggestiva fras "tänk om objektet börjar tala" citeras i något sammanhang: nu kommer en av hennes tidigare böcker i min väg: Je, Tu, Nous. Toward a Culture of Difference, mestadels korta artiklar och intervjuer från slutet av 80-talet, i en engelsk översättning. Irigarary tillhör en egen gren av särartsfeminismen, och hon har förmodligen en hel del att lära främst sådana som Erik Hörstadius, som utifrån sin horisont menar att män och kvinnor har olika behov. Ja visst, menar Irigaray, men kvinnans behov är inte att ytterligare bli objektifierad. Viktigare är hur män och kvinnor ska klara av att leva tillsammans inte med utjämnade skillnader, utan med skillnaderna intakta, men med uteslutna (hi)hierarkier. Irigaray visar hur det feminina gått från att vara det annorlunda till att definieras som det icke-maskulina: kvinnan blir en negation, någon som inte ens tillåts vara något i egen rätt. I mångt och mycket berör hon ämnen som är lika aktuella nu, och det känns som en helt nyutgiven bok - en positiv tolkning skulle vara att hon befinner sig före sin tid, medan en negativ tolkning menar att inte mycket har hänt på tjugo år.