bernur

Förgäves letar jag på engelska tidningarnas hemsidor för att läsa devota hyllningar till Kate Bush, som i dag fyller 50 år, men hittar ingenting alls, förutom på BBC. På tidningarna ligger några kvarglömda hyllningar till Mick Jagger och skräpar: han har tydligen fyllt 65 år för några dagar sedan. Det går inte att överdriva Kate Bushs betydelse: alltför få artister gör som hon, går sin egen väg, sjunger om saker som endast existerar i hennes huvud, utan en tanke på att tillfredsställa den nyckfulla marknaden. Vill hon ha en refräng som går "Wow, wow, wow. wow. wow, wow ... unbelievable", eller bara "Mm, yes", så gör hon det, och vill hon sjunga utifrån Catherine Earnshaws perspektiv - ja, eller om könsbyte ("Running Up That Hill" - ja, eller att hon är gummibandstjejen - ja, eller att hon ligger begravd under isen - ja, eller vad som helst - ja. Antingen gör man så, eller så blir man Jason Mraz.     
Kate Bush sjunger som Molly Bloom från monologen i Joyces Odysseus, i "The Sensual World".