bernur

En författare jag aldrig har läst tidigare är Agneta Klingspor, men när jag såg att hennes senaste bok Går det åt helvete är jag ändå född följde med som pocket när jag skaffade mig det senaste numret av 00-tal i våras slog jag till. Det här är ändå en bok som hyllades storligen när den kom ut (förra året? året innan?) - fast, äsch, ändå. Första delen är en ineffektiv civilisationskritik, som bara lyckas bevisa att om sådan ska bli slagkraftig ska den vara så lite specifik som möjligt: Klingspor blir alldeles för detaljerad, och hon slår in alla vidöppna dörrar när hon kritiserar fenomen som telefonköer, vårdkrisen, mediesamhället. Duh, liksom. Men ännu värre är hennes barnsliga stil (stavfel av en kulturkofta: så punkigt) - jo, jag fattar att det slängiga språket är medvetet, att det ska vara en provocerande självständighetsförklaring, uppkäftigt (liksom den kaxiga posen på omslaget), men det känns onödigt. Andra hälften är en minibiografi, där hon begår ett klassiskt modersmord: faktiskt mer behärskat, och nästan ömsint, som i exemplet med att hon hittar en borttappad vante, och blir påmind om vad modern sa vid dylika tillfällen. Jag gillar alltså inte den här boken: döm mig för det, jag kan ta straffet.