Fyr, Magnus Dahlström
Mot fyren! Somliga brukar hävda att pocketböcker ska köpas, läsas och sedan slängas i närmsta pappersinsamling: jag hävdar att många av mina mest värdefulla böcker har köpts för en spottstyver, och jag avyttrar dem inte förrän limmet får sidorna att singla iväg som svalor från bokryggen. Än håller den, dubbelvolymen med Magnus Dahlströms första roman Fyr och novellsamlingen Papperskorg, som gavs ut som pocket 1990, med ett gräsligt tidstypiskt omslag.
Tidstypisk är också den irriterande ovanan som Dahlström bekänner sig till här, att luckra upp texten med radbrytningar, tempusbyten, och ofullständiga satser, på ett sätt som kanske imponerade på 80-talet, men nu känns passé. Men det är också det enda störande inslaget i en annars så gott som perfekt roman. Med lätt hand och diskreta medel låter författaren läsaren dela huvudpersonens maktlösa förvirring.
Det kan kännas lite sorgligt att det finns så mycket potential i den här romanen, skriven av en tjugotreåring, med tanke på hur Dahlström har misslyckats med att förvalta sin talang. Nu firar John Ajvide Lindqvist stora triumfer som skräckförfattare, men hittills har han inte lyckats skriva lika suggestivt obehagligt som Dahlström gör i Fyr, romanen om byggandet av en fyr på en karg ogästvänlig ö - enligt alla besiktningar obebodd, men mycket tyder på annat. Fortfarande blir jag skrämd av antydningarna, av misstanken att det som sker på ön inte riktigt är det som huvudpersonen, ingenjören, beskriver det som.
Det finns onekligen i hans sinnevärld någon slags invånare på ön, och de saboterar medvetet arbetet. Här talar ingenjören med sin uppasserska, "jungfrun":
"- Jag vet inte hur mycket du har tjuvlyssnat, sade han sakta, men vad du än har hört saknar du förutsättningar att begripa det.
- Ja, det gör jag. Jag har ännu inte förlorat förståndet."
Jerker Virdborg lyckades med sin första roman Svart krabba åstadkomma någorlunda likartad spänning, men jag håller fortfarande Magnus Dahlströms Fyr som den bästa svenska skräckromanen, med upplevelser som tangerar den känsla av bävan som återfinns i Conrads "Mörkrets hjärta".