bernur

Arabisk poesi är sorgligt negligerad av svenska förlag, men Tranan, som har internationell utblick, ger ut Nizar Qabbani, i en samlingsvolym med titeln Från nostaligisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen: den som tycker att titeln känns klyschig skrivs på näsan, då det visar sig vara ett citat ur en av hans mest kända dikter. Där ser man: Qabbani föddes i Damaskus, men har levt ett krinflackande liv, mestadels i landsflykt - fast, när är poeter någonting annat än exiler? Ett nedslag i Sverige har resulterat i en harmlös dikt om solande svenska kvinnor, men desto större intryck gjorde vistelsen i Spanien, som gjorde honom mer politiskt medveten.

Det är alltid äventyrligt att läsa arabisk poesi: här översatt av Bo Holmberg och Cecilia Persson, som tillsammans också har skrivit den fylliga introduktionen. Det är närmre till melankolin än uppgivenheten i dikterna, ofta påfallande vackra. Enligt förordet är intentionen att lyfta fram Qabbanis senare utveckling till politisk diktare, men det är en något onödig omväg att göra sig ett sådant omak - det går inte heller att tycka att kärleksdikterna är mindre laddade än de politiska: exempelvis finns en förstående inblick i lesbisk kärlek, skriven redan på 50-talet. Den långa dikten "Balqis" utformar sig också till en legering av kärlek och politik, som ett enda långt klagoskri över den mördade hustrun, i en dikt där sorgen och vreden kamperar med förtvivlan.

Att dikterna har tonsatts förvånar inte: de är väldigt känslofyllda, rakt på sak, och känns lika lite exotiska och österländska som beatpoesi - Qabbanis skolgång var franskorienterad, och det är klart att det satte sina spår; att han som elev straffades med att tvingas lära sig 50 rader fransk poesi gjorde honom bara mer spolingsbusig. Snarare än att uppfylla vårt västerländska behov av öst som främmande känns dikterna närbelägna.