bernur

På köpcentret, en vanlig dag, men vad är en vanlig dag? Vi ska köpa klockor till barnen: den äldsta har kraschat sin, i kras, och den yngsta har blivit av med sin på Öland, någon snodde den i duschen, eller om han glömde den. Det är inte åsynen av alla dessa konstiga människor som ger mig sorg, eller deras köpbegär som ger mig äckelkänslor - det är som att jag har kommit över det, orkar inte bry mig, liksom Bruno K. Öijer har jag sett att vi har förlorat den här jorden. Inte heller är det deprimerande att ringa och fråga om det går an med en orange klocka åt den äldste, och passa på att fråga den yngste om det måste vara digitala siffror. Nä, jag känner mig nästan liknöjd, ända tills jag ser alla dessa pappor gå omkring med ett litet barn i vardera handen, och dessa barn är några år gamla, och jag förstår med epifanisk snabbhet att det där var jag - för nästan tio år sedan - då inser jag att jag har åldrats, att också jag blir äldre. Mina barn sitter hemma och gör gudvetvad vid datorn, och jag går där och känner mig ynkligt gammal, alltmedan jag lägger märke till den irriterande gnälligheten i barnens röster. Jag har aldrig haft någon ålderskris, och tänker inte ha någon nu heller, men när jag ser de där papporna förstår jag förekomsten av sladdbarn: men det går inte att lura tiden, ens med sönderslagna klockor - - -