bernur

I sin udda memoarbok Dossier K. ger Imre Kertész sig själv sista ordet: "jag tycker om motsägelser" - en sådan inställning utgör fruktbar mark för ovissheten, gissningarna, i ett författarskap som ständigt utforskar spänningsfälten mellan sanning och fiktion, som låter det påhittade bli själva förutsättningen för giltigheten i det som vi brukar benämna verkligheten. Ändå tycker jag att Kertész, som är en högst pålitlig författare, är som allra bäst i sin allra mest traditionellt skrivna roman, Kaddish för ett ofött barn (titeln för övrigt felstavad i den verklista som är tryckt i innerfliken i den här utgåvan på Svante Weylers nya förlag).

Den här memoarboken är då långt ifrån det traditionellt skrivna: i stället för en vanlig intervjubok - som kunde ha fått den käcka titeln Kertész om Kertész - skippar han intervjuaren Zoltán Haffners frågor, och formulerar egna frågor: det här måste vara många konstnärers önskedröm, att själv härska över frågorna, äga det som på svenska brukade heta "frågeformuleringsprivilegiet"; inte bara konstnärer, kanske - i synnerhet politiker skulle uppskatta den här tekniken, och är inte Kertész Göran Perssons favoritförfattare (fast äsch ändå: en bok där han ställer frågor till sig själv kanske vi kan undvara)?

Som väntat kanske är Kertész uppriktig och ärlig när han talar om sig själv, något som har kännetecknat hans skönlitterära produktion. Här resonerar han kring sin bakgrund, föräldrar och mor- och farföräldrar avhandlas grundligt, och han tillåter sig själv att återvända till koncentrationslägren, och återigen visar han det otillräckliga, för att inte säga felaktiga i användandet av ordet 'holocaust' som förklaringsmodell - inte enbart för att etymologin därmed utesluter de överlevande, utan kanske framför allt därför att det är reducerande att tro att det går att hitta en logisk förklaring till vad som hellre borde heta förintelse eller utrotande. Holocaust är ingen historisk företeelse, varnar han, utan något som ligger latent inom alla totalitära regeringsformer.

Boktiteln är inte det enda som erinrar om Kafkas inflytande: det var förstås inte Kafka själv som annekterade bokstaven 'K' - snarare sentida uttolkare - och det finns en väldokumenterad förtrogenhet med det kafkaeska hos Kertész, som en ständig påminnelse, en ständig påverkan. Liksom Kafka använder K. nummer två fiktionen som en metod att komma närmare sanningen: först genom att utplåna sitt jag kan han beskriva det sanningsenligt.

Men den här typen av utfrågning finns även i en kortare text hos Kellgren, hans bekanta "K & k-brevet", också det en lekfull skrift med sig själv som interrogatör. Stora 'K' käftar emot lilla 'k', och ungefär så fungerar också Kertész lekfullt allvarliga självbiografi, lika sann och läsvärd som hans bästa romaner. Att romanen blir mer sann än biografin är en paradox bara på ett ytligt plan. Kertész skriver allvarligt syftande: "Att undvika de yttersta frågorna är inte optimism utan feghet".