bernur

I vanliga fall skyr jag sömnen: föraktar den, fruktar den. En kväll drabbas jag dock av orättmätig huvudvärk, går till sängs tidigt. Jag har sovit dåligt flera nätter i rad, vilket enligt logiken kan förklara det onda huvudet. Men jag kan inte somna, för det är en grannhund som skäller ihärdigt. Efter en stund utkristalliserar sig en motsvarighet till den kinesiska vattentortyren. Alltmedan kvällen övergår i natt, och alla andra ljud tystnar hörs den övergivna hundens skällande allt tydligare - jag vet tillräckligt om hundar för att förstå mig på skillnaden mellan hungerskall, vaktskall, eller en hund som skäller för att den ser något: den här hunden kan inte vara ensam, blir förtvivlad, och de regelbundna skallen beror på ångest. Ägarna har lämnat badrumsfönstren öppna, och där står hunden i timmar och skäller, och jag kan inte sova, då skallen ekar mellan husväggarna. Det är afrikahetta här, och vi kan inte stänga sovrumsdörren. Jag svävar mellan vaka och dvala, sover någon minut och väcks av skallen, somnar om, väcks, och får ingen ro. Någon gång under natten hör jag någon som pratar - husse och matte kommer hem, och då ska hunden rastas. Efter att ha skällt i flera timmar i sträck orkar den knappt låta längre, men åstadkommer några halvhjärtade ljud, så där tillräckliga vid halvtretiden för att hålla mig vaken ytterligare några timmar. Människan vid kopplets ända kniper käft som vanligt. Även tidigare har jag påpekat det lönlösa i att tala förstånd med hundägare, så jag orkar inte ens stappla ut för att ryta eller hota: men nästa natt, om det fortsätter - - -