bernur

För att roa mig läser jag August Strindbergs Det nya riket, då jag har hört så mycket gott om honom som samhällskritiker. Visst går det att fortfarande att känna hur upplivad Strindberg var när han skrev, men det betyder inte att jag som läsare har lika roligt hela tiden, för ack - det mesta känns stendött, långtråkigt, och det förblir en gåta hur etablissemanget kunde oroas över denna beskedliga attack. Även med nationalupplagans kommentarsdel som pedagogiskt pekar ut och namnger offren blir jag inte imponerad. Det är lite rörande att när någon annan byter åsikt kallar Strindberg det för "en offentlig lögn", medan han själv bytte åsikt två gånger i veckan: vad ska det kallas? Om inte annat ger Det nya riket perspektiv på våra samtida tvister: en senare tid kommer inte att skratta åt fyndigheten i angreppsformuleringarna, utan snarare åt att vi var så lättstötta (lättkränkta, månne).