bernur

Eftersom jag har förstått att sommaren är omläsningens tid gör jag som alla andra - det är alltså inte för att fira att det i sommar är 80 år sedan Ray Bradburys Dandelion Wine utspelade sig, eller 20 år sedan jag läste den första gången (nästan på dagen). Eftersom den utspelar sig under sommaren torde den utgöra en idealisk sommarbok, dessutom. Och jag tjusas återigen av Leo Auffmanns uppfinning The Happy Machine, som nu ter sig märkligt lik hur virtual reality målades upp i början av 90-talet, innan det ersattes av internet. Eller Clara Goodwater, som utpekas som häxa, likt Grandma Death i Donnie Darko. Fortfarande tycker jag dock att Bradbury är oöverträffad som novellförfattare, och berättelserna i romanen påminner mest om noveller, med tolvårige Douglas Spaulding som sammanhållande element. Det finns åtskilligt att förundras över, när Bradbury ger tillvaron sitt magiska skimmer, så som den unge journalisten som blir förälskad i en 90-årig tant, där författaren visar fin förtrogenhet med hur det känns att åldras (själv var han strax under 40 när han skrev):

"So the dragon ate the white swan. I haven´t seen her for years. I feel her, though. She´s safe inside, still alive; the essential swan hasn´t changed a feather. Do you know, there are some mornings in spring or fall, when I wake and think, I´ll run across the fields into the woods and pick wild strawberries! Or I´ll swim in the lake, or I´ll dance all night tonight until dawn! And then, in a rage, discover I´m this old and ruined dragon."

Martin Amis hävdar i någon av essäerna i The War Against Cliché att vissa författare vill man inte läsa nya böcker av lika gärna som man vill läsa om deras gamla böcker: för mig har det länge varit så med Bradbury, som 88 år gammal fortsätter vara produktiv. Häromåret kom en uppföljare till Dandelion Wine - Farewell Summer, och den var långt ifrån lika gripande och minnesvärd som denna. I Dandelion Wine blir barndomen ett heligt sakrament, någonting okränkbart, som han fortsatt vårda ömt.