Ännu en löjlig tanke som fick tänkas till sitt slut
Ja, det var en korkad, eller kanske snarare svårgenomförd idé. Jag har heller aldrig tänkt den, skulle jag vilja träffa romanfigurer? Nej, det skulle jag inte. Har alltså aldrig kommit på tanken.
Men det är väl så det blir i sommarstiltjen, de måste komma på något att skriva om på kulturredaktionerna, och då blir det sånt här. Folkhemmet och romanfigurer och bilda barnen.
Det som kan bli tröttsamt är väl att det som skrivs är så förutsägbart. Att aldrig NÅGON ser på saken från ett lite annat håll.
Dessutom är det rätt knäppt att tänka sig att man träffar en romanfigur, tänker jag nu. En roman är en helhet, varje figur och varje miljö, handling, landskap i den är en del av denna helhet, man kan inte betrakta dem isolerade - menar jag. Då går något grundläggande förlorat. Själva romanen.
Så ju mer man funderar på detta desto sämre verkar onekligen idén.
Ja, tack för denna mer välformulerade invändning - jag hade egentligen mer på hjärtat, men jag ville inte gå åt hårdare mot M. Schottenius, som fick sina fiskar varma efter det hon skrev om Norénboken.
En annan sak som är störande med det här är att det förutsätts att figurerna skulle vara intresserade av att möta sina läsare. Jag tror inte det.
Är det inte bara ett sätt att få folk intresserade av att läsa klassiker? För övrigt är den perfekta Mrs Ramsay ingen person jag själv skulle vilja träffa- Jane Eyre däremot...men det behöver jag ju inte, hon finns ju inom pärmarna, suverän, nykter och passionerad, där kan jag träffa henne när jag vill.