bernur

Det är allt lite beklämmande med Steven Sebrings film om Patti Smith, "Dream of Life", att den inte alls lyckas uppfylla något uns av förväntningarna att den ska vara "an intimate portrait", och så vidare, för det är ingen dokumentär som besvarar några av de befogade frågor man kan ha (varför är hennes dikter så mycket sämre än sångtexterna? varför surrar hon jämt om Blake och Rimbaud, kan hon inte släppa dem och gå vidare? vad säger bandmedlemmarna när hon släpar med sig sonen som gitarrist? slog Fred henne systematiskt under deras äktenskap?), utan regissören behåller hela tiden en respektfull distans - sävligt går Patti Smith omkring och gör saker i sitt eget tempo: fotograferar, spelar sina egna skivor, funderar, leker med katten, fäller dåliga skämt, möter sina föräldrar och blir generad som en fjortis ... Också beklämmande att hela tiden matas med pratet om henne som "punkens mormor" och liknande generande epitet som svenska recensenter har tagit till: hon föraktade ordet 'punk' redan 1976, och har alltid stått för något annat än ursprungspunkens nihilism. Det är också beklämmande att hon fortfarande hålls fram som någon slags kvinnlig förebild - som om Bob Dylan skulle kallas "manlig förebild", varför ska PJ Harvey och Cat Power förminskas som efterföljare, det är inte deras fel. Patti Smith ville bli operasångerska, som Maria Callas, eller något liknande Lotte Lenya eller Billie Holiday: rocksångerska var inget alternativ - förmodligen är det därför hon blev som hon blev. I filmen pratar och pratar hon, men det är inte mycket som blir sagt som hon inte har sagt förr, vackrare, mer energiskt. Men att Shelleyraderna från Adonis - "Peace, peace! He is not dead, he doth not sleep, / He hath awaken´d from the dream of life" - blir filmens sista är vackert.