bernur

Nyaste numret av Ett lysande namn handlar om pulver, och jag har skrivit en text, oklart hur den ska definieras. Jag snabbläste Hoffmanns novell "Sandmannen" och Freuds essä om das Unheimliche, bara för att upptäcka att jag inte hade nytta av någondera, när jag ville skriva om sömnpulver. Som vanligt är jag i gott sällskap, och det finns mycket att upptäcka för den med någorlunda lokalsinne. Det går också att lyssna på när jag på redaktionens uppmaning står i ett pulverregn och läser min egen text.

Inte när du är rädd, inte när du är förtvivlad ska du be: det är den själviskes bön om snabb lindring.

Bevisligen finns det ett Morrisseycitat till varje situation i livet. Efter att ha avverkat vampyrer och zombies i sina två tidigare skräckromaner vänder sig John Ajvide Lindqvist i Människohamn till nästa obligatoriska inslag: spöken. Och nog är det lättare att tro på hans spöken än att hans version av Humpty Dumpty, nördarna Henrik och Björn [sic], skulle bli mordiska hantlangare i efterlivet, och ännu svårare att tro att de torterar djur. Varför? De går omkring och citerar The Smiths i tid och tid - these charmless boys - och ingen som gillar Morrissey skulle kunna göra en fluga förnär.

Det är inga små anspråk Ajvide Lindqvist besvär sig till: här ska den brett upplagda moderna episka romanen om skärgården skrivas, och då hamnar skräckmomenten delvis i skymundan. Huvudhandlingen, sexåriga Majas försvinnande och fadern Anders försök flera år senare att ta reda på vad som skett ("egentligen"), berättas parallellt med plastfarfar Simons historia, och den är av det långrandigare slaget, för föga förvånande innehåller den en hel del egna bekymmer och besvär. När någon på ön yttrar de spända orden: "Har jag berättat om Gustav Jansson?" vet läsaren att här väntar ännu en lång skröna om försvinnande, ond bråd död. Det är många dödsfall som samlas på ön Dommarö, en skärgårdsvariant av Midsomerdistriktet, kanske.

Skräckfilm kan i lyckliga stunder bli fysiskt obehaglig, ge upphov till sublimt onda drömmar, medan skräcklitteratur brukar ha svårare att ha någon varaktig verkan - undantagen torde vara Poes febrigt hallucinatoriska syner och Lovecrafts genuint deppiga pessimism, där distansen till det onda utplånas, och vi bekänner oss till visionen utan att ha något val, i kraft av författarens övertygelse. Ajvide Lindqvist vill nog att vi ska tro på spökerierna, men det blir svårt när han tvingas använda en löjeväckande deus ex machina i form av en magisk insekt, Spiritus, som ger bäraren övernaturliga egenskaper, i utbyte av en daglig spottloska.

Och så tonårsspökena som citerar Smiths ... Bara det att de är två skulle utesluta dem som Morrissey-fans, eftersom själva förutsättningen för att absorbera hans sångtexter är att man lyssnar i den bittersta av ensamheter, därför att ingen förstår en. Deras egenhändiga översättningar av Smithsrader blir lite märkliga, för om de vore insatta på riktigt i Morrissey-mytologin är det otänkbart att översätta LP-titeln "Strangeways here we come" till "Underliga vägar, här kommer vi", då Strangeways är det ordagranna namnet på Manchesters gamla mentalsjukhus: "Strangeways, här kommer vi". För Morrissey är spökreferenserna alltid gjorda med raljans, som exempel på camp, och att därifrån ta steget till så kallat riktiga spöken är långt. Att författaren kallar sångaren Stephen i förnamn i stället för det korrekta Steven må vara följden av en klåpare till korrekturläsares ingrepp, liksom korrigeringen av stavningen av "Cemetry Gates", men liksom Låt den rätte komma in innehåller Människohamn lite väl många generande faktafel, ungefär av samma slag som när Stephen King i "The Mist" menar att Jimmy Connors spelade tennis med ett Spaulding-racket (han använde Wilson).

För dramaturgin är det förstås roande att Anders som trettonåring har en t-shirt med Ghostbustersmotiv, men knappast redan sommaren 1984, då den inte hade svensk premiär förrän december samma år. Likaså ges Madonna ett genombrott ett halvår för tidigt, och Kylie Minogue ännu mer, för alla Kylie-fans vet att "I Should be so Lucky" gavs ut i december 1987, och inte sommaren 1986.

Det är gott om återblickar, reminiscenser, och dessa bromsar upp historien, som annars skulle vara tillräcklig. Anders är en med skräckgenrens mått trovärdig gestalt, där han härjar runt på skärgårdsön, måttligt alkoholiserad. Sökandet efter den döda dottern innehåller också några ganska oförutsägbara inslag. Dock är skärgårdsskrönorna lite väl frekventa, och typerna på ön ganska karikerade - ändå misstänker jag att Ajvide Lindqvist inte gör sig lika omöjlig som Strindberg gjorde med Hemsöborna, utan det är ganska måttligt elaka porträtt av väderbitna sura gubbar som suckar rutinmässigt över nollåttornas fördärvlighet.

Den bärande tanken är lånad från Smithslåten "I Know It´s Over", raden "the sea wants to take me", och ett helt hav som motståndare är förstås svåröverträffat. Lyckligtvis har då Anders den där magiska insekten i sin ficka, och med hjälp av den kan han kommendera allt vatten till lydnad. Under 1600-talet förekom människooffer, för att beveka det här onda havet, och dessa åstadkoms efter ett röstningssystem som verkar influerat av tv-programmet "Robinson". En skillnad från svenska deckare är att den här skräckförfattaren gärna använder litterära citat som motton, ungefär som brittiska deckare (och Stephen King, förvisso) gärna gör. Det är Selma Lagerlöf, Gunnar Ekelöf, Evert Taube, men för att det inte ska bli för snobbigt även Bright Eyes, och så en veritabel överdos The Smiths, förstås.   

Trots vad som låter som en massa invändningar har jag haft visst nöje av den här boken, men jag skulle aldrig tillstå att Ajvide Lindqvist här utvecklar sin stil från sina tidigare böcker och blir mer fullfjädrad. Fortfarande är det mångordigt, ineffektivt, med lite väl många upprepningar av samma slags skrämseleffekt: det blir inte bättre när samma sak händer för fjärde, femte gången. I stället för ljuva mardrömmar (reader in a coma) får du en kortare stunds förströelse, och som det brukar heta, man kan inte få allt.  

Barn vars föräldrar var författare väljer ofta en annan bana - det är ont om skrivande karriärer som överträffar förälderns. Länge såg det ut som att Martin Amis skulle bli en mer betydande författare än fadern Kingsley, men det får vara måtta på hur många gånger man ska behöva förtvivla om vart talangen tagit vägen: Martins senaste lyckade bok är snart tjugo år gamla London Fields (Kvinna söker sin mördare). I TLS läser jag Alan Brownjohns recension av en ny bok om Amis & Son, och den verkar inte ha mycket att tillföra. Jag har inte ens läst Martin Amis senaste roman, The House of Meetings, men skulle hur lätt som helst läsa om Success (vore det inte för att jag bor i en stad vars bibliotek har förpassat samtliga av hans böcker till utgallring, förutom den dåliga novellsamlingen Heavy Water ...).

Tror du på Gud? löd frågan: som om svaret spelade någon roll. Om Gud finns eller inte är helt oväsentligt, likgiltigt. Ett jakande svar skulle inte göra någon skillnad.

Carter the unstoppable: om du förväntar dig realism, mimesis, verklighetstrogen återgivning av en igenkännbar värld, vänd dig till andra författare än Angela Carter, som högst medvetet planterar sina figurer i mytologiska världar: hennes noveller är läckert fantasifulla, suveränt balanserande mellan sagan och myten, med våldet som en desperat sista utväg för stackare, utsatta och olyckligt övergivna av rättvisan. I The Magic Toyshop, hennes andra roman, ursprungligen publicerad det ominösa året 1967, utgör protagonisten Melanie inget undantag. Femton år gammal, föräldralös, tvingad in i en dyster värld regerad av avlägsna excentriska släktingar.

Marionettmästaren Philip styr hemmet med ond likgiltighet inför andras öden: han tål inte kvinnor som pratar, och troligen därför är hans hustru stum. Där är den dagliga tillvaron ett konglomerat av Pär Lagerkvists stumma värld och Ray Bradburys leksaksöverdåd, med Philips försök att bemästra Melanies buttra men försynta protester genom att låta henne agera som Leda, attackerad och våldtagen av hans mekaniska svan.

Sexualiteten är Carters huvudämne: hon låter Melanie fästa förgätmigejer i sitt pubeshår i tribut till D.H. Lawrence, och hon inväntar sin kusin Finns uppvaktning lika ivrigt som skräckslaget, i en roman som fullständigt dryper av gotisk atmosfär. I detta unkna instängda hus med titthål och deprimerande miljöer fram- och uthärdar den okyssta men inte helt okyska Melanie tristessen, och den ständiga oron, känslan att vara otillräcklig.   

Figurerna blir på ett märkligt sätt groteskt överdrivna i sina maner, påminnande om skådespelare som spelar över, men ändå med en egen slags trovärdighet i behåll. De blir typer - schabloner, tillgängliga enbart för en författares nycker. Men samtidigt är deras öden fängslande: alltifrån Margarets stumhet, brödernas försök att uthärda styvfaderns elakheter, och så Melanie och hennes bror och syster, alla lika innästlade i Philips marionettlekar, med mer eller mindre synliga trådar.

Parodin är inte avlägsen, och kanske det är orättvist att jämföra den här överbelastade romanen med Carters mer hårt tuktade noveller, där hon gärna utnyttjar kända sagomotiv och omtolkar dessa djärvt och personligt (exempelvis Rödluvan, som i hennes version "The Company of Wolves" tillåts få alla sexuella implikationer att framträda, speciellt i manuset till Neil Jordans lyckade filmatisering från 80-talet). Det är alltså inte någon trovärdig diskbänksrealism när Melanie i köket hittar en avhuggen hand i knivlådan: men om det är en hallucination eller om hon verkligen har hamnat i ett Blåskägg-slott behöver inte avslöjas här, men aspiranten på den otäcke riddaren, Philip, är otrevlig så det räcker och blir över. Oavsett vilket alternativ Carter väljer lyckas hon förena en fantasi med en verklighet, där det egenartade tillhör båda genrerna. 

Får jag frågan vad som är min favoritbok svarar jag aldrig i livet något av Shakespeare, vilket är underligt - för det finns inget som har gjort mig lika omtumlad, som när jag började läsa hans pjäser, efter att först ha tagit del av ett par stycken i svensk översättning. Då tyckte jag - jaha, det här var väl bra och så, men jag fattade inte varför det alltid refererades till Shakespeare: tills jag började läsa honom på engelska. Det var magiskt.

Allra mest magisk är förstås Macbeth, Shakespeares kortaste pjäs, där hela texten genererar en blodpoesi. Macbeth rimmar på 'death', och hans repliker dryper av blod, av lömska begär, fega illdåd: "Stars, hide your fires! / Let not light see my black and deep desires". Men att säga något om Shakespeare känns lönlöst, ungefär som att köpa present till fyrtiotalister som har allt - bokstavligen - därför att allt har sagts om Shakespeare, två gånger. Dock är jag generande dåligt insatt i sekundärlitteraturen: det jag har läst är Ekerwalds bok, samt några spridda essäer.  

Liksom i Shakespeares övriga mest intelligent skrivna pjäser låter han i den slarviga förbifarten fälla nonchalanta kvickheter, bittra sanningar, djupt kända och erfarna: "Present fears / Are less than horrible imaginings" - det här skrevs av någon som visste vad han talade om. Idén att det är ett författarkollektiv bakom namnet Shakespeare är grotesk, absurd: det skrivna är så färgat av personlig erfarenhet, av tävlingslystnad, och Shakespare kan med gott samvete säga: - Macbeth, c´est moi!

Lady Macbeth, som har en så försumbar roll, har ett intressantare psyke än sin make. Det är sant att hon är pådrivande: men kanske mest för att hon vet att han behöver det, att han låter henne vara den initiativstarka - eller att han rentav låter henne driva honom för att minska sin egen skuld, lätta sitt samvete. Hur mycket är hon en medbrottsling? Någon av dem vill mer än den andra att han ska bli kung, och drar sig inte för att mörda den nuvarande kungen i deras eget hem: höjden av brott mot lagen om gästfrihet.  

Också det övernaturliga har Shakespeare gott handlag med: the weird sisters befinner sig hela tiden inom det rimligas gräns, med sina förebådelser, som lika gärna är kyliga uträkningar som heta önskningar, och de övernaturliga inslagen får sina naturliga förklaringar, samtidigt som det lämnas öppet i vilken mån magi har sitt avhuggna finger med i spelet eller i systrarnas trolldryck.

Jag har sett otaliga uppsättningar, också flera engelska på film, som aldrig gjort pjäsen rättvisa: inte heller Verdis ändå fantasifulla opera, eller Polanskis vildsint förtvivlade film, eller Kurosawas omstöpning hos samurajer, har varit helt tillfredsställande. Det enda som räknas är ändå den tysta version som spelas upp i huvudet när man läser de blodstänkande orden.    

I vanliga fall skyr jag sömnen: föraktar den, fruktar den. En kväll drabbas jag dock av orättmätig huvudvärk, går till sängs tidigt. Jag har sovit dåligt flera nätter i rad, vilket enligt logiken kan förklara det onda huvudet. Men jag kan inte somna, för det är en grannhund som skäller ihärdigt. Efter en stund utkristalliserar sig en motsvarighet till den kinesiska vattentortyren. Alltmedan kvällen övergår i natt, och alla andra ljud tystnar hörs den övergivna hundens skällande allt tydligare - jag vet tillräckligt om hundar för att förstå mig på skillnaden mellan hungerskall, vaktskall, eller en hund som skäller för att den ser något: den här hunden kan inte vara ensam, blir förtvivlad, och de regelbundna skallen beror på ångest. Ägarna har lämnat badrumsfönstren öppna, och där står hunden i timmar och skäller, och jag kan inte sova, då skallen ekar mellan husväggarna. Det är afrikahetta här, och vi kan inte stänga sovrumsdörren. Jag svävar mellan vaka och dvala, sover någon minut och väcks av skallen, somnar om, väcks, och får ingen ro. Någon gång under natten hör jag någon som pratar - husse och matte kommer hem, och då ska hunden rastas. Efter att ha skällt i flera timmar i sträck orkar den knappt låta längre, men åstadkommer några halvhjärtade ljud, så där tillräckliga vid halvtretiden för att hålla mig vaken ytterligare några timmar. Människan vid kopplets ända kniper käft som vanligt. Även tidigare har jag påpekat det lönlösa i att tala förstånd med hundägare, så jag orkar inte ens stappla ut för att ryta eller hota: men nästa natt, om det fortsätter - - -   

Behöver inte ens läsa i Bibeln för alla orden finns där, du känner igen dem: de skrevs för dig, och de finns inom dig för evigt.

Jo, det är förstås ett magnifikt porträtt av gamle favoritskurken Jokern, som Heath Ledger åstadkommer i sin sista roll, och likaså är det snyggt filmat med alla jaktscener, och historien hålls ihop och är någorlunda effektivt berättad. Ändå kan jag inte bli riktigt fångad av The Dark Knight. För tjugo år sedan blev Jack Nicholson lika hyllad för sin roll som Jokern i Tim Burtons första film om Batman: den var mer tidstypisk, mer charmigt sardonisk, men i flera fall var lovorden ordagrant identiska. Snarare än Robert Smiths katastrofala sminkning tänker jag på Victor Hugos Skrattmänniska, Gwynplaine. Christian Bale försvinner lika effektivt som Michael Keaton gjorde, men det är då en otacksam roll att vara Batman: speciellt när regissören vill att du ska väsa fram replikerna. Och Bruce Wayne är inte mycket bättre spelad av Bale. Jag förstår inte heller hur Gary Oldman kan få beröm för sin roll som polisen Gordon: har man sett Oldman under 80-talet är det bara ledsamt att se hur mycket han har förlorat, det är som att se Brolin försöka spela fotboll i Leeds efter benbrottet. Vad som är intressant med Jokern är att han inte har något syfte med sin kriminella verksamhet: han verkar inte ens vara intresserad av att besegra sin antagonist, Batman. Det enda han lever för är explosionerna, att skapa oreda, och håna dem som försöker planera sin tillvaro. Ondskan behöver ingen annan förklaring: den är icke-metafysisk, utan mer av ett rörigt sammanträffande, outgrundligt. Men problemet med filmen är delvis detsamma som problemet med Batman Begins: Christopher Nolan är för ivrigt ambitiös i att göra intellektuell film. Det är inte lätt när förutsättningarna är så rigida: estetiken och psykologin följer ett mönster som är anpassat för tio- elvaåringar, men filmen är barnförbjuden. Förutom Jokern är det intressanta Batmans funderingar om han själv är en ond figur - därav titeln, den mörke riddaren - men även det är på ett ytligt plan, och kanske inte ens mer djuplodande än det Burton åstadkom i sin andra film, Batman Returns.      

Conrad Veidt som Gwynplaine, "Skrattmänniskan"

"Yet who reads to bring about an end, however desirable? Are there not some pursuits that we practise because they are good in themselves, and some pleasures that are final? And is not this among them? I have sometimes dreamt, at least, that when the Day of Judgment dawns and the great conquerors and lawyers and statesmen come to receive their rewards - their crowns, their laurels, their names carved indelibly upon imperishable marble - the Almighty will turn to Peter and will say, not without a certain envy when He sees us coming with our books under our arms, ‘Look, these need no reward. We have nothing to give them here. They have loved reading.'"

Hur ska vi då läsa? Knappast utan att ge avkall på förförståelsen. Virginia Woolf har inte stigmatiserats av sin biografi i lika hög grad som andra självmördade författare (Sylvia Plath), men det går inte heller att tänka bort att hon också är kropp, även om hon relativt tidigt varnar för att vår förkärlek för brev, memoarer och biografier påverkar hur vi ser på författaren, för att inte tala om fotografiet: "What damage the art of the photography has inflicted upon the art of literature remains has yet to be reckoned. How far we are going to read a poet when we can read about a poet is a problem to lay before biographers." Woolf är ikoniserad med den kända profilbilden, och det är något av en ironi (om än mer i Alanis Morrissettes definition än i Aristoteles) att fler känner till den än de känner till hennes texter.

Vi ska inte heller inbilla oss att vi tjänar på att läsa som textens samtida: de var oftast förfärade, blinda för kraften i texterna, och bar upp helt andra författarskap än de som är i svang för tillfället - Woolfs eget exempel är Christina Rossetti, som inte kunde försörja sig på sina dikter, medan hennes samtida Jean Ingelows dikter kom ut i åtta upplagor. Samtidigt har vi blivit så blasé, för distanserade för att kunna uppskatta värdet av de gamla texterna. Vi måste hitta en symbios med den samtida läsaren och den nutida: en respekt för vad vi kan lära av den förflutne läsaren, och utnyttja värdet av vår erfarenhet - utan att bli överlägsna, nedlåtande mot denne stackars samtida, som hade så svårt för att se det vi tycker är uppenbart.

En sak man kan lära sig av att läsa Woolf som läsare är hennes noggrannhet. Hon har alltid en osviklig känsla för stilen hos den författare hon skriver om. Det må låta som en självklarhet, men få gör det här lika bra som hon, när hon sätter fokus på språkanvändningen hos exempelvis prosaförfattare från den elisabethanska tiden, eller den fantastiske essäisten William Hazlitt. Hon har kort sagt ett bra öga för att identifiera vad som är det märkvärdiga hos författaren, det unika, excentriska - personligheten hos denne. Det är också fantastiskt att hon kan skriva så inkännande och genomträngande om en så väsensskild författare som Thomas Hardy.     

Skissartat och kortfattat kan hon så här elegant kategorisera Mary Wollstonecraft: "The Revolution thus was not merely an event that had happened to her; it was an active agent in her own blood." Hon kostar på sig tankeexperimentet om Jane Austens uppväxt hade varit lika problematisk som Wollstonecraft: då hade Austens romaner slukats, till förmån för skrifter som pläderade för rättigheter, för rättvisa.

Nä, någon vanlig (common) läsare är Woolf förstås inte. Men hon har ett anspråkslöst tilltal i dessa essäer, och hon lär framför allt ut att läsaren ska vara kreativ, (med)skapande. Jag minns hur jag slukade de här texterna, som fanns i Umeå universitets välfyllda hyllor - speciellt året jag läste det som går under namnet "pedagogik" hade jag gott om tid att läsa annat än kuschlitteraturen - - -

Arabisk poesi är sorgligt negligerad av svenska förlag, men Tranan, som har internationell utblick, ger ut Nizar Qabbani, i en samlingsvolym med titeln Från nostaligisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen: den som tycker att titeln känns klyschig skrivs på näsan, då det visar sig vara ett citat ur en av hans mest kända dikter. Där ser man: Qabbani föddes i Damaskus, men har levt ett krinflackande liv, mestadels i landsflykt - fast, när är poeter någonting annat än exiler? Ett nedslag i Sverige har resulterat i en harmlös dikt om solande svenska kvinnor, men desto större intryck gjorde vistelsen i Spanien, som gjorde honom mer politiskt medveten.

Det är alltid äventyrligt att läsa arabisk poesi: här översatt av Bo Holmberg och Cecilia Persson, som tillsammans också har skrivit den fylliga introduktionen. Det är närmre till melankolin än uppgivenheten i dikterna, ofta påfallande vackra. Enligt förordet är intentionen att lyfta fram Qabbanis senare utveckling till politisk diktare, men det är en något onödig omväg att göra sig ett sådant omak - det går inte heller att tycka att kärleksdikterna är mindre laddade än de politiska: exempelvis finns en förstående inblick i lesbisk kärlek, skriven redan på 50-talet. Den långa dikten "Balqis" utformar sig också till en legering av kärlek och politik, som ett enda långt klagoskri över den mördade hustrun, i en dikt där sorgen och vreden kamperar med förtvivlan.

Att dikterna har tonsatts förvånar inte: de är väldigt känslofyllda, rakt på sak, och känns lika lite exotiska och österländska som beatpoesi - Qabbanis skolgång var franskorienterad, och det är klart att det satte sina spår; att han som elev straffades med att tvingas lära sig 50 rader fransk poesi gjorde honom bara mer spolingsbusig. Snarare än att uppfylla vårt västerländska behov av öst som främmande känns dikterna närbelägna.

Som antites till narcissisten: Gud som aldrig visar sig, som aldrig söker bekräftelse. Aldrig i centrum.

En arkeologisk utgrävning bland mina mest avlägsna kartonger låter mig hitta en tjock Stephen King-pocket, Skeleton Crew, inköpt av en nittonåring, där jag hittar novellen "The Mist" - fast novell får en ny innebörd hos King: "The Mist" är 145 sidor lång, och med elva kapitel liknar den en roman mer än något annat. Jag läser om den, för att se hur den skiljer sig från filmen. Och det är nästan en bokstavstrogen filmatisering, även om det hade varit intressant att se hur filmen hade tagits emot om huvudpersonen, David, liksom i novellen dricker hur många öl som helst, och under natten är otrogen mot sin hustru, vars öde inte verkar bekymra honom, i stället för att trösta sin vettskrämda son, alltmedan mataffären omringas av onaturliga monster.

Fast monstren är inte lika skräckinjagande här: deras förmåga att kalasa på människor är också något som bara antyds av King, medan filmen i mitt tycke gick för långt där. En annan irriterande sak med filmen är hur man överbetonade militärens skuld: King låter det stanna vid misstankar, och två militärer som begår självmord i butiken - vi svävar i samma ovisshet som David och de andra figurerna.

Filmen lånade friskt från Flugornas herre, men novellen känns mer fri från influenser. Stephen King är lika groteskt överskattad som romanförfattare som han var underskattad under 80-talet, men som novellförfattare är han gravt sämre, ganska medioker. Dock är "The Mist" som sagt mer roman än novell, och kanske tillhör den toppskiktet av hans dylika (tillsammans med The Shining, Pet Sematary och The Stand).   

King tröttnar inte på att påpeka hur illa han tyckte om Kubricks filmatisering av The Shining, som han liknar vid en vacker bil i avsaknad av motor: ja, och det är motorn som är det viktigaste hos King, själva berättandet. Det lyckas han bra med i "The Mist", som inte heller går bort sig i övernaturligt trams, som merparten av hans romaner brukar göra - det må vara att groteskt stora insekter, fåglar med mera inte vandra på vår jord, men det är suggestivt när han inte plockar fram djuren ur dimman, och det är också något helt annat att läsa om, tänka sig, föreställa sig elefanter proportionellt lika stora som spindlarna och fåglarna blir, när han i novellen låter det stanna vid antydningar.

Den som söker efter annat än själva motorn, berättandet, blir bara besviken. Här finns mycket att störa sig på när det handlar om stilen, för den som till äventyrs tycker att sådant kan vara viktigt. Skämten är vulgära, språket torftigt, personbeskrivningarna endimensionella. Ändå väljer jag lätt novellen framför filmen, förutom slutet, som i novellen långt ifrån är lika - definitivt.

"From nowhere into nowhere nothings run" lär, om jag inte missminner mig (och gör jag någonsin det?) komma från en opublicerad dikt av Yeats. Jag skulle gladeligen kolla detta, men min Yeats-bok står på jobbet, eftersom det är där jag oftast läser honom - exempelvis "The Second Coming" när rektorerna pratar om omorganisation. Jag minns inte varifrån raden kom till mig, om jag läste en bok om Yeats för några år sedan, eller om det här är något väldigt känt.

Gud? Alltid med frågetecknet efter sig, aldrig som en möjlighet, som en tänkbar väg: kommatecknet. Bara den obesvarade frågan. Det omöjligas tystnad.

En tidigare kollega till mig, Anders Elf, tröttnade aldrig på att berätta att det var förkastligt att köpa böcker, eftersom man ändå bara läste dem en gång - speciellt romaner, medan poesi kunde gå för sig: han avyttrade större delen av sin beskedliga boksamling när han lämnade staden för Geneve, och det är troligt att jag har traskat ut från antikvariatet med någon av hans gamla George Eliot-romaner i näven, köpt för en spottstyver av den hygglige mannen på Lectura.

Varje sommar lånar jag och läser om Marguerite Duras Lol V. Steins hänförelse, och med tanke på att FRA kommer att upprätta listor om medborgarnas boklån kommer någon där att ruska på sitt huvud och tycka att jag är knäpp, för nog står Duras-böckerna bland romanerna, och den som behöver läsa om romaner så här ofta måste vara branog trög. Att återvända till Rilkes elegier är knappast lika suspekt, eller att i omgångar ge sig på Finnegans wake - men den här korta oansenliga så kallade romanen ska läsas och överges.  

Nu vet jag inte vad som krävs för att jag ska sluta läsa om Lola Valerie Stein. Det är ett gift, ett vansinne, och jag förstår fortfarande inte vad det är som är hänförelsen, eller varför jag själv blir så hänförd, av något som är så svalt och nedtonat, något som knappt finns.

Vad handlar det om? Det går inte heller att begripa vad det är som sker mellan figurerna, den namnlösa berättaren, Tatiana Karl, och männen, och Lol. Snarare än att läsa för att ta reda på hur det går handlar det om att försänka sig i tillståndet, bli en del av boken, vägra svepas med av narrativa strukturer.

Det finns ett porträtt av Lol: "I skolan [...] saknade Lol något, hon var redan så egendomligt ofärdig, hon hade genomlevt ungdomen som i en bön om vad hon skulle vara men inte lyckats bli." Det går inte att lära känna henne, hon är mysteriet, den som undflyr, någon som knappt finns. Hon kommenteras, betraktas utifrån, men framträder aldrig. Hon är grå, bokstavligt. Helt ointressant: varför är jag så intresserad?

Nu håller biblioteksboken på att gå upp i limningen, och de makulerar nog hellre än lägger pengar på något som bara lånas ut en gång per år. Då ska jag ta farväl av Lol V. Stein, men hon lämnar mig inte.    

Det är en bok omöjlig att beskriva eller skriva om: mitt bibliotek stämplar och placerar den i den otympliga kategorin "skönlitteratur" (romaner), när den lika gärna kunde fått hamna bland HC 03 (lyriken), eller på O (Samhällsvetenskap) eller P (Teknik, kommunikationer), eller någon annanstans. Det är Pär Thörns kufiska Din vän datamaskinen. För hela familjen som har gett mig huvudbry.

Här gäller det att hålla reda på parenteserna, upptäcker jag, då ett ord kan följas av inte mindre än fem tecken ))))): ska jag då förväntas gå tillbaka och kolla hur Thörn har fått ihop aritmetiken? Nä, det överlåter jag vänligen åt författaren. Som här introducerar en viss datamaskin, som sägs existera i fem tusen exemplar. Just föreliggande har ägts av Ralf Nederlund, och ägs nu av Roj Byfors, och om vi skippar parenteserna - ett inslag som blir lite tvångsmässigt, krampartat - är det ändå vanvettigt viktigt med detaljerna: ja, det är detaljerna som är allt här, verkar det som.

Boken är som ett studentikost spex signerat någon som förläst sig på Erik Beckman, och som sådant troligen roligare att skriva än att läsa. Den påhittade datorn är fyndig nog, men roligt är det nästan bara när den redovisar ett antal olika svenskars svar på frågorna "VAD HÄNDER EFTER DÖDEN?" och "VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ SVERIGE?" Där har Thörn avlyssnat bra, för hans svar i olika former känns autentiska, roliga och genomtänkta - lätt igenkännbara egoister samsas med godtrogna blåögda nationalister och nationsmasochister, ateister och andra.

Dataspelsromantik, fotnoter som sväller ut i sin iver att fånga in allt med sina digressioner, lager på lager, textuella möbiusband, allehanda experiment på uppkokta textrester. Det är då en humor som gör mig mest uttråkad. Thörn kan inte heller avstå från att ironisera över sitt eget projekt: "en litteratur måste formges som en läsande allmänhet förväntar sig att litteratur alltid har sett ut". Hade det inte varit för sådana förnumstigheter: en misstanke att han koketterar, får boken att ge ett sökt uttryck, skulle jag kanske ha uppskattat den mer.

Men som sagt: lite roligt har man, med sitt höjda ögonbryn, i huvudbryet. Ännu roligare hade det varit om Thörn hade skippat det självmedvetna koketterandet med sin excentricitet.

The boy with the Thörn in his side

Nu under sommarlovet, det allt för korta eller allt för långa sommarlovet, tänker jag på hur vi på skolan inmundigar fredagskaffet vid ett runt bord intill en bågnande bokhylla som rymmer både uggleupplagan av Nordisk familjebok (med famösa texter till uppslagsordet 'neger') och en, humpf, "modern" engelsk encyklopedi i flera dussin band, utgiven av Murray, där en av sönerna var Byrons vän och mottagare av några av hans mest glödande brev från Italien-exilen, och den som - troligen - brände självbiografin, kanske litteraturhistoriens största förlust. Här en recension av en ny bok som handlar om familjen Murray, och här en till, för säkerhets skull publicerad av samma tidning (The Times).

Byron.

För mig fanns aldrig någon barnatro: jag gick i en söndagsskola som förevisade en hel och ren Jesus, omöjlig att förstå sig på eller gilla.

En av mina mer grava hang-ups är min aversion mot anglicismer, och eftersom jag tror att alla andra tänker som jag gör blev jag förvånad när det diskuterades fiske, och jag hörde någon säga att fiske är så "tidskonsumerande". Uppenbarligen hade jag hört rätt. Det nickades instämmande, men ingen suckade över anglicismen. Ordet: tidskonsumerande, ja - det är avslappande att fiska (har jag hört och förstått): fiskaren tillbringar timmar där i godan ro, men det får väl finnas någon måtta på hur avslappnad man ska behöva bli. Tycker jag, och det var då jag sa det:

- Men det är ju så tidskonsumerande.

Mot fyren! Somliga brukar hävda att pocketböcker ska köpas, läsas och sedan slängas i närmsta pappersinsamling: jag hävdar att många av mina mest värdefulla böcker har köpts för en spottstyver, och jag avyttrar dem inte förrän limmet får sidorna att singla iväg som svalor från bokryggen. Än håller den, dubbelvolymen med Magnus Dahlströms första roman Fyr och novellsamlingen Papperskorg, som gavs ut som pocket 1990, med ett gräsligt tidstypiskt omslag.

Tidstypisk är också den irriterande ovanan som Dahlström bekänner sig till här, att luckra upp texten med radbrytningar, tempusbyten, och ofullständiga satser, på ett sätt som kanske imponerade på 80-talet, men nu känns passé. Men det är också det enda störande inslaget i en annars så gott som perfekt roman. Med lätt hand och diskreta medel låter författaren läsaren dela huvudpersonens maktlösa förvirring.

Det kan kännas lite sorgligt att det finns så mycket potential i den här romanen, skriven av en tjugotreåring, med tanke på hur Dahlström har misslyckats med att förvalta sin talang. Nu firar John Ajvide Lindqvist stora triumfer som skräckförfattare, men hittills har han inte lyckats skriva lika suggestivt obehagligt som Dahlström gör i Fyr, romanen om byggandet av en fyr på en karg ogästvänlig ö - enligt alla besiktningar obebodd, men mycket tyder på annat. Fortfarande blir jag skrämd av antydningarna, av misstanken att det som sker på ön inte riktigt är det som huvudpersonen, ingenjören, beskriver det som.

Det finns onekligen i hans sinnevärld någon slags invånare på ön, och de saboterar medvetet arbetet. Här talar ingenjören med sin uppasserska, "jungfrun":

   "- Jag vet inte hur mycket du har tjuvlyssnat, sade han sakta, men vad du än har hört saknar du förutsättningar att begripa det.

    - Ja, det gör jag. Jag har ännu inte förlorat förståndet."

Jerker Virdborg lyckades med sin första roman Svart krabba åstadkomma någorlunda likartad spänning, men jag håller fortfarande Magnus Dahlströms Fyr som den bästa svenska skräckromanen, med upplevelser som tangerar den känsla av bävan som återfinns i Conrads "Mörkrets hjärta".  

En dag så här under sommaren besöker jag stadens bibliotek (om du kan tro det), och medan jag går runt och söker böcker hittar jag en hylla där de har klumpat ihop olika titlar, och en liten skylt med följande utseende:
"Sommar väder
regnväder =
läsväder".
Ohyggligt. Inte ens förvånad gör jag min plikt som svensklärare, tar fram en blyertspenna och plitar dit ett bindestreck så att det ser lite bättre ut: "Sommar-väder". Den som har skrivit, suttit vid datorn och skrivit, och sedan tryckt ut pappret, vet att de andra två orden inte särskrivs.

Här känner sig den någorlunda tillvande lyrikläsaren igen sig. Det är vagt, det är berättande, det är småtrivsamt, och sällan angeläget på riktigt. I olika versioner skriver Tunedal en komprimerad kärleksroman, med mannen som objektet. Det mesta består av prosadikter eller fragment, ofullständiga satser, aforismliknande utsagor som kunde bli filosofiska maximer, om de hade vässats till en aning.

Ensamheten som melankolisk grundton ljuder genom hela boken, med ett jag som går vilse i olika rum, ifrågasätter och tvivlar: upplever hur hela tillvaron sätts ur spel - allt blir osäkert. Det hela bryts av med ett krigskapitel, och senare ett Emily Dickinson-kapitel (titeln lånas från henne, och det skulle kunna handla om henne ungefär så där som Sara Stridsberg skriver om Valerie Solanas, men så handlar det om flygplatser: jaha - kanske någon nutida som identifierar sig med Dickinson?).

Från Wittgenstein lånar hon en besatthetsteori, och de tre partierna, kapitlen med titeln "Jag tänker på honom under en månad" är troligen de mest intressanta i Tunedals bok, med en kort notering per dag under tre månader. I övrigt är det mångordigt och pratigt. Mycket handlar om moln.

Med sin tredje diktsamling Mil fortsätter Anna Hallberg att leka sin katt och råtta-lek med läsaren, som kan klia sig i håret tills det lossnar eller lägga pannan i rynkor tills han ser ut som en förgrämd gubbe: inget hjälper - det här är olösbart, på gränsen till det meningslösa. Hon skriver WTF-poesi som saknar sin like, sin tidigare motsvarighet. Inget ord kan förklara den eller ens beskriva den.  

Så, efter två lovande samlingar, känner jag mig fortfarande osäker på vad som är Hallbergs avsikt. Hennes dikt är helt klart en kommentar till samtiden, med dess mångfaldiga varumärken, välkända inslag i gatubilden, mediekändisar, oroshärdar så som "darfur" - men också en öppning mot existentiellare ting, som om diktjaget blir ett språkrör för hela vår tids förvirrande famlande efter sammanhang och mening.

Tiden spelar en avgörande roll, i dikter som man nog ändå får säga uppehåller sig mestadels vid 90-talet, när Portishead och PJ Harvey spelades i kassettbanden, och Anna Hallberg visar att tiden farit fram obarmhärtigt: på bara tio år har kassetten blivit ett lika främmande inslag som den gamla skrivmaskinen blev med datorernas intåg - 90-talet är en svunnen tid, historia. Här är det "beth gibbons" och "polly jean" som återkommande apostroferas, liksom Stagnelius mest bekanta rad, som får bli en kommentar till nutiden.

Det finns ingen gradskillnad i typografin: nästan allt skrivs med gemener, som om det hade samma värde - mer än enskilda dikter en längre svit åttaradiga prosadikter, hårt sammanhållna (sammanpressade), tills allting krackelerar och orden sprids, liknar "en slinga av sol". Successivt framträder bilden av ett diktjag som paniskt försöker hålla ihop tillvaron, med tvångsmässiga intryck och registrerande av det till synes oviktiga, i ett slags "också det här är världen".

Ingenting hör ihop: eller allt hör ihop, där orden trängs samman, oberoende vad de har med varandra att göra. Snarare än att söka en användbarhet - försöka förstå, se vilka visdomar som finns här - får läsaren ställa om siktet. Några fragment i själva texterna pekar mot det självbiografiska, men en del annat kan lika gärna vara debattinlägg, krampaktiga försök att vrida till seendet hos den misstrogne läsaren. Just som fragment fungerar också dikterna som bäst: som ofullständigheter, som kanske visar väg mot något. Men vad?   

I höstas gav mig läsningen av Claire Castillons novellsamling Insekt en sömnlös hotellnatt i Göteborg, men det var det nästan värt. Inte riktigt lika drabbad blir jag av den senaste novellsamlingen av den här unga fransyskan, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, men jag imponeras av finessen när hon varierar ett tema i tjugotre variationer - i den föregående boken undersökte hon modersrollen, och här är det parrelationen som blir ämnet för hennes granskning.

Inte mindre än fjorton olika översättare har förlaget sekwa anlitat - en av dem Ylva Lindberg från Högskolan i Jönköping, men det blir ändå inte spretigare än ämnet i sig, som Castillon gör sitt bästa för att hålla samman. Med skoningslös igenkänning visar hon ämnets allmängiltighet.

Castillon undviker flabbet och de enkla poängernas humor: snarare är hon sardonisk och elak i sina studier över parrelationernas bedräglighet; hon hittar irritationen, småsakerna som skaver. Likaså skyr hon överdrifterna och lättfattligheten: hon har upptäckt "berusningen i ett kanske", med hennes egen formulering. Situationerna går mot groteskerierna, och hennes uppfattning om realism är befriande och omfattande, utan att ge avkall på troheten mot verkligheten.

Paren är dåligt synkade i de här novellerna. Det går att jämföra med engelsmannen Dan Rhodes bok Skeppsbrott, som i ett hundra hyperkorta texter också belyste kärlekstemat utifrån ett skruvat, småelakt perspektiv, med oförutsägbara upplösningar. Även här är det oförutsägbart: dock riskerar Castillons förkärlek för det oväntade att ligga henne i fatet, då just frambesvärjandet av oväntade skeenden lätt blir en metod, en upprepning - ett maner, med nyckfullheter för nyckfullhetens skull.

En typisk novell heter "Lunka på", och är en lättlurad kvinnas monolog: få saker är så irriterande som att följa någon som irriterar sig på allt, och få saker är lika meningslösa som att följa en korkad person i spåren i det enda syftet att vi ska fatta hur korkad hon är - all svensk hipp hipp-humor går ut på det. Också Castillon lunkar på, och läsaren anpassar sin läsning efter alla överraskningseffekter, tills de successivt avtar och sedermera uteblir.

Det är ändå en uppfriskande bok, även om man imponeras mest av hur författarens fantasi firar triumfer än av värdet i de sanningar hon trots allt uppenbarar, när hon vågar sig på att ställa de förbjudna frågorna, och följa de olovliga tankarna till sitt slut. På så sätt är det modigt och stilfullt.   

Utöver deckare brukar det vara klassiker som förordas som sommarläsning: Nicholas Lezard ger några exempel på det sistnämnda, i en rolig krönika, och avslutar med Lord Byrons Don Juan, med den bästa motiveringen jag hittills sett till varför man ska läsa den på sommaren: "Think of it as giving your brain a tan." Själv tycker jag sommarens tempo passar Henry James minutiöst långsamma prosa, liksom Marguerite Duras febrigt svala kortromaner från 80-talet. Det är också en speciell känsla att läsa William Faulkner en het dag. Att läsa utomhus passar ypperligt om man vill ägna sig åt andra romantiker än den ofta innesittande Byron: speciellt Wordsworth och Shelley.

Bokhora, som för en dag tar över Expressens kultursida, beskriver Nathanael Wests roman The Day of the Locust så här: "Denna lite bortlömda klassiker från 1939 är förmodligen den bästa utforskningen av showbiz, brustna drömmar och Hollywoods mörka hjärta som någonsin skrivits" - precis så här floskulöst vill förlagen ha sina böcker presenterade (som om bokhororna vet någonting om vilka övriga böcker som skildrar Hollywood: dessutom handlar Wests roman om 30-talet, så det är ganska förmätet att utpeka den som det slutgiltiga ordet om Hollywood - och det är ett periferins Hollywood som skildras, med dess förlorare och outsiders, lycksökare och mytomaner). Det är också snobbigt att presentera den endast under sin engelska titel, när den finns i svensk översättning av Reidar Ekner: Gräshopporna.

För all del: i romanen blir stumfilmsstjärnan Mrs Jenning överflödig när ljudfilmen avslöjar att det inte är hennes röst som är hennes främsta talang, och hon slår snabbt in på en annan bana när hon öppnar ett finare sortens horhus, som hon sköter lika klanderfritt som en bibliotekarie, låter West meddela - så det kan ha varit därifrån bokhororna fick inspiration till sitt provokativa namn.

Mer bekant är kanske att Homer Simpson här spelar en viktig roll som huvudpersonen Tods rival i uppvaktandet av sjuttonåriga skönheten Faye Greener. Homer är här lika klumpig och enfaldigt lättlurad som i sin senare inkarnation i Springfield.

Det finns en hel del förtvivlan i Wests version av mardrömsfabriken, och inte så lite elände. En åttaårig pojke tvingas av sin talangjagande mor att sjunga ekivoka visor: en scen som kunde ha hämtats ur TV 4: s talangjakten, och ett gott exempel på att gårdagens satir blir dagens verklighet.

Dock är det knappast The Day of the Locust (Gräshopporna) som är Nathanael Wests bästa roman: Miss Lonelyhearts går ännu längre i sin cyniskt visionära stil, och även om det finns några fina scener i The Day of the Locust är överdrifterna lite väl överdrivna, liksom kritiken lite väl uppgivet hopplös. Tod Hackett är en livlöst tecknad protagonist, och karaktärerna runt omkring honom parodiskt ensidiga. Romanen är lika rolig som den är sorglig, vilket förstås får det sistnämnda att tippa över när den avslutas med ett långt kapitel som närmar sig en biblisk apokalyps.  

På köpcentret, en vanlig dag, men vad är en vanlig dag? Vi ska köpa klockor till barnen: den äldsta har kraschat sin, i kras, och den yngsta har blivit av med sin på Öland, någon snodde den i duschen, eller om han glömde den. Det är inte åsynen av alla dessa konstiga människor som ger mig sorg, eller deras köpbegär som ger mig äckelkänslor - det är som att jag har kommit över det, orkar inte bry mig, liksom Bruno K. Öijer har jag sett att vi har förlorat den här jorden. Inte heller är det deprimerande att ringa och fråga om det går an med en orange klocka åt den äldste, och passa på att fråga den yngste om det måste vara digitala siffror. Nä, jag känner mig nästan liknöjd, ända tills jag ser alla dessa pappor gå omkring med ett litet barn i vardera handen, och dessa barn är några år gamla, och jag förstår med epifanisk snabbhet att det där var jag - för nästan tio år sedan - då inser jag att jag har åldrats, att också jag blir äldre. Mina barn sitter hemma och gör gudvetvad vid datorn, och jag går där och känner mig ynkligt gammal, alltmedan jag lägger märke till den irriterande gnälligheten i barnens röster. Jag har aldrig haft någon ålderskris, och tänker inte ha någon nu heller, men när jag ser de där papporna förstår jag förekomsten av sladdbarn: men det går inte att lura tiden, ens med sönderslagna klockor - - -    

Medan maken John Ajvide Lindqvist relativt snabbt erövrat tronen som kung över svenska skräckförfattare (visserligen i tämligen obefintlig konkurrens) väljer hustrun Mia Ajvide att debutera med en modest diktsamling, Om en flicka vill försvinna, med motiv från kanske samma skärgård som i Johns senaste roman Människohamn. Mia Ajvide är uppvuxen utanför Jönköping, har jag förstått, men skyndade sig att lämna omnejden för bättre trakter (Stockholms skärgård).

Till formatet hör boken snarare till novellgenren, med en klart utmejslad berättelse, skildrad kronologiskt i fem sektioner. Det är också berättande återgivet, med förrädiskt enkla symboler som återkommer: månen, båten, havet, fåglarna, fyren.

Vart försvinner en flicka? Om det inte är till drömmen, så är det väl till vuxenlivet, kanske: hon blir kvinna. Därför utnyttjar Ajvide den fertila barndomen som motiv, gör sig själv till den diminutiva varelsen, alltid lite utanför, bortom skeendet. Det finns en självklarhet över allt som sker, som om det inte finns någonting att göra åt någonting alls.

Det är en kort, försumbar bok, som troligen passar den som tycker att poeterna mest håller på med hyss och modernistiska upptåg: här regerar de prosaiska, kalla konstaterandena, och här finns inte heller en enda formulering som skulle vanpryda novellen. Det som tilltalar mig är själva tilltalet, tilliten i tonfallet. Mindre imponerande är det väl att det som ser ut som dikt är förklädd prosa: varför inte då samla sig till en hel novellsamling?

"Med kyrkligt godkännande" läser jag denna nya utgåva av Juan de la Cruz religiösa skrift, Själens dunkla natt, som den lyder på svenska. Det är som bekant en kommentardel till hans mest välkända dikt, här återgiven i Hjalmar Gullbergs magnifika översättning. Dock hinns endast i princip två av diktens åtta strofer med i denna ofullbordade bok, som ändå torde utgöra Johannes av Korsets mest berömda. Det är Gudrun Schulz gamla översättning som används här.

Att en poet skriver fotnoter till egna dikter är alltså långt ifrån T.S. Eliots påhitt, och Eliot snappade upp också en del annat från den här herren när han senare konverterade till katolicismen. Johannes av Korset räknas tillsammans med Teresa av Avila som grundare av Karmelitorden, en sträng förgrening inom katolicismen.

Poesi och religion i helig allians, kan tyckas, och det är inte helt lätt att endast se Johannes som religiös mystiker - han skrev tjugosex dikter av förnämlig klass, men den här boken är alltså till stor del en förklaring till och vägledning av ett religiöst liv, där den dunkla natten och det symboliska mörkret kan inrymma tvivel och misstro: för den här troende innebär Gudsbegreppet inte någon lindrig frälsning, eller saliggörande räddning.

Johannes vill att den troende ska dia Guds modersbröst (det är alltså inte heller moderna politiskt korrekta feminister som uppfinner tanken om Gud som något annat än en vitskäggig man). Han inleder med att varna för de sju kardinalsynderna (det som vi känner till som dödssynder, hur obsoleta de än har gjorts av vår tid), och fortsätter med ett högst personligt tilltal om lidandet som grundtillstånd. Här har dagens välbeställda människor inte mycket att hämta, med sina önskemål om flärd och lyx. Sina egna behov får man ställa åt sidan - ett barn kan unna sig njutningar, den vuxne måste välja förnuftet.

Skenheligt förlösta flamsande kristna har inte heller mycket att hämta hos den här bistre religionsfilosofen /-poeten. Natten blir för honom en behållare där du avbördar dig dina dåliga egenskaper, där du lämpar av det du inte vill ha eller kännas vid - men man kan fråga sig, vad som då blir kvar av människan. En hänvisning till ett bibelställe från Kolosserbrevet visar att det inte heller var Nietzsche som först lanserade Övermänniskan: "Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap".

Inte heller är Tranströmers bild för depression, en lampa som sänder ut mörker i stället för ljus, unik: Johannes av Korset skriver med en hänvisning till Pseudo-Dionysos Areopagita och andra mystiker om "en stråle av mörker" - detta mörker står dock för kontemplation, en kontaktyta med en Gud vars ljus inte kan uppfattas. Johannes av Korset mumlar sitt "varde mörker", i en suverän frambesvärjning av nattens potential för lärdomar. Inte heller bländar han läsaren med sin kunskap, utan hela framställningen hålls under det dämpade sken som passar nattlig läsning.

"För dig av kvinnokön

ger studier en pension så skamlig,

att kattmat blir din enda lön

när du blir gammal, sjuk och svamlig."

Höjdhopp är en vanlig metafor inom skolväsendet, där det handlar om den socialdemokratiska tanken att alla ska hoppa lika högt. Om svensk litteraturkritik vore en spegelbild av svenskt höjdhopp skulle Anders Johansson vara en Linus Törnblads försök att förhålla sig till Horace Engdahls Patrik Sjöberg och Aris Fioretos Stefan Holm. Redan i förordet lägger Johansson upp ribban på svensk rekordhöjd, med formuleringar som denna: "Eftersom den [essän] inte har någon färdig, transcendent ordning att luta sig mot, måste den skapa sig en immanent koherens vid varje enskilt tillfälle."

Nu tillhörde jag dem som tyckte att Johanssons första bok Avhandling i litteraturvetenskap var ett gott försök, om än dess slutsatser kändes färdiga på förhand, och som reaktion på just den kritiken skriver han här avsiktligt mer provocerande, i sin vilja att ta sitt resonemang längre. Men en uttalad ambition att röra om i grytan riskerar att hamna i en pueril provokation, som i den avslutande riktigt dåliga texten "Slarv", med avsiktliga misstag lämnade intakta. Dessa medvetna misstag sträcker sig till uteslutande av vissa bokstäver: en ganska dålig metod, då boken i övrigt är dåligt korrekturläst, och effekten uteblir.

Att behöva påpeka för läsaren att här ska minsann skrivas utmanande känns också överflödigt. Med dessa invändningar avklarade måste jag ändå säga att den här boken blir mer intressant än avhandlingen. Också här har framför allt Deleuze fungerat som inspiration: i så gott som varje text landar hans resonemang i en passage hos Deleuze, något som skulle kunna uppfattas som suspekt.

En av många intressanta tankar som Johansson avhandlar är att litteraturen inte kan tolkas, översättas, utan att då bli något annat. Ja ... Det är det som är faran (och tjusningen). Litteratur är det som inte är litteratur, tycker han. Lite känns det som att han koketterar: titta här, jag vågar kritisera min egen funktion, på ett underförstått plan. Han problematiserar och ifrågasätter i så hög grad att en viss svindel kan infinna sig. Självklarheter uttrycks på ett komplicerat sätt, och det blir lika ofta elegant som dimmigt eller klumpigt.

Det är ambitiösa anspråk som Johansson ställer upp, och han lyckas skriva både teoretiskt och personligt: lika behärskat som fritt, avslöjande. Men att påstå att han skulle vara den förste som skriver riktiga essäer på svenska är förstås bara tomt skryt: även med hans traditionella definition (franskans och senare engelskans ord för 'försök', finns det gott om svenska exempel som skrivit lika lättsamt mellan fakta och fiktion - Engdahl och Fioretos är bara två av dem).

Den här boken är ett stort steg framåt för Johansson: men är just framåt den mest gynnsamma riktningen? skulle han själv genast fråga. Några av kapitlen, som det som handlar om det försummade ämnet stil, är nästan omistliga, men det spretar åt många håll (givetvis fullt avsiktligt), med en lite förutsägbar och tråkig genomgång av den svenska samtidsromanen, ett ordrikt resereportage från Peru, samt ett fullkomligt onyanserat USA-hat (avsiktligt onyanserat, förstås) som de mindre intressanta delarna.   

På varje lyckad Stephen King-filmatisering verkar det gå ungefär fyrtio-femtio misslyckade. På en så kallad rak arm kommer jag bara på Carrie och The Shining, och möjligen Dolores Claiborne. Jag räknar alltså inte Frank Darabonts Den gröna milen till de lyckade - däremot fanns det åtskilligt som talade för att hans filmatiseringen av långnovellen "The Mist" (ur en samling som på svenska heter Den förskräckliga apan) skulle bli helt igenom lyckad. Anslaget är magnifikt, med få övertoner, när paniken bryter ut på mataffären - en fin ironi att det är just där människorna fängslas, och inte heller den överbetonas - och som skräckfilm gör den sin verkan, även om skräcken för det som gömmer sig i dimman inte kan överträffa rädslan för det som gömmer sig i människan. Det här är King bra på: visa att människan är det värsta odjuret. Nu är det väldigt länge sedan jag läste Kings långa novell och sedan förpassade boken i en sluten kartong i något förråd, så jag kan inte minnas om den var så här detaljerad: men det är ett misstag att ge monstren så mycket plats. Att novellen är påverkad av Lovecraft är en underdrift: men filmen hade inte behövt komma med förklaringen att det är militären som har öppnat dörren till en parallell värld - kanske den hade blivit otäckare om vi hade fått sväva i ovisshet varifrån de kom, och varför de slog till. Så innehåller den några skrattretande hjälteinsatser också, och den där omedelbara fasan tunnas så småningom ut, intill ett nihilistiskt slut, som också det känns påklistrat, för att undvika den obligatoriska saften och kakorna.  

I min gröna ungdom, mellanstadiet, läste jag febrilt alla Ian Flemings romaner om James Bond, och blev senare en aning förvånad över att filmerna var så mycket innehållsrikare. Fast egentligen minns jag inte detaljerna i romanerna: snarare är det minnet av hur det patinerade  gulnade pappret kändes (tjockt, nästan som kartong), den angenäma doften av lim, damm, gammal trycksvärta, och en gnutta kallsvett - eller om det var jag själv som bidrog med det sistnämnda.

I år, 28 maj, var det exakt 100 år sedan Ian Fleming föddes, och det firades i England genom att man gav uppdraget åt den habile romanförfattaren Sebastian Faulks att skriva en helt ny roman om 007. Nu har andra tagit vid efter Fleming tidigare, men den här gången handlar det om att Faulks, som det står på omslaget till I djävulens tjänst. En James Bond-roman, "skriver som Ian Fleming" - en dubbeltydig mening: antingen skriver han i dennes namn, eller imiterar hans stil.

Som sagt: minnet är försåtligt, och jag kan ha fel, men troligen har Faulks gjort sina efterforskningar på ett grundligt sätt. Exakt så här platt berättade var Flemings förmodligen originalböcker om agenten. En skurk som alltid är mer djävulsk än den föregående, och en Bond som alltid är i lite sämre skick än förra gången: ärrad, mentalt slutkörd, och den stora frågan är om det inte blivit dags att pensionera sig. Eller tänker han ta sig an ett uppdrag till? Gissa det du.

Vore jag elva år hade jag kanske blivit mindre uttråkad av den här paraden av logiska falluckor, korkade vakter, schablonmässiga skurkar. Dessutom är boken dåligt översatt, full av slarvfel (troligen snabbt översatt, då den redan föreligger på svenska, en handvändning efter den engelska utgåvan). Ingen översättare kan dock rädda Faulks inkompetenta handlag med intrigen, som är en transportsträcka av förutsägbarheter.

En sak som jag ändå minns från Flemings romaner var hur det finns ett homosexuellt tema som löper som en undertråd genom flera av delarna i serien, exempelvis Scaramangos påstående att en man som inte kan vissla är homosexuell (gissa vad jag ägnade de närmsta åren åt). Här kallas en bög för Carmen, och det finns åtskilligt i Bonds egna beteende som antyder att hans intresse för damer håller på att svalna. Ge honom ett par böcker till, så ... Fast, låt inte Faulks skriva dem.     

I sin udda memoarbok Dossier K. ger Imre Kertész sig själv sista ordet: "jag tycker om motsägelser" - en sådan inställning utgör fruktbar mark för ovissheten, gissningarna, i ett författarskap som ständigt utforskar spänningsfälten mellan sanning och fiktion, som låter det påhittade bli själva förutsättningen för giltigheten i det som vi brukar benämna verkligheten. Ändå tycker jag att Kertész, som är en högst pålitlig författare, är som allra bäst i sin allra mest traditionellt skrivna roman, Kaddish för ett ofött barn (titeln för övrigt felstavad i den verklista som är tryckt i innerfliken i den här utgåvan på Svante Weylers nya förlag).

Den här memoarboken är då långt ifrån det traditionellt skrivna: i stället för en vanlig intervjubok - som kunde ha fått den käcka titeln Kertész om Kertész - skippar han intervjuaren Zoltán Haffners frågor, och formulerar egna frågor: det här måste vara många konstnärers önskedröm, att själv härska över frågorna, äga det som på svenska brukade heta "frågeformuleringsprivilegiet"; inte bara konstnärer, kanske - i synnerhet politiker skulle uppskatta den här tekniken, och är inte Kertész Göran Perssons favoritförfattare (fast äsch ändå: en bok där han ställer frågor till sig själv kanske vi kan undvara)?

Som väntat kanske är Kertész uppriktig och ärlig när han talar om sig själv, något som har kännetecknat hans skönlitterära produktion. Här resonerar han kring sin bakgrund, föräldrar och mor- och farföräldrar avhandlas grundligt, och han tillåter sig själv att återvända till koncentrationslägren, och återigen visar han det otillräckliga, för att inte säga felaktiga i användandet av ordet 'holocaust' som förklaringsmodell - inte enbart för att etymologin därmed utesluter de överlevande, utan kanske framför allt därför att det är reducerande att tro att det går att hitta en logisk förklaring till vad som hellre borde heta förintelse eller utrotande. Holocaust är ingen historisk företeelse, varnar han, utan något som ligger latent inom alla totalitära regeringsformer.

Boktiteln är inte det enda som erinrar om Kafkas inflytande: det var förstås inte Kafka själv som annekterade bokstaven 'K' - snarare sentida uttolkare - och det finns en väldokumenterad förtrogenhet med det kafkaeska hos Kertész, som en ständig påminnelse, en ständig påverkan. Liksom Kafka använder K. nummer två fiktionen som en metod att komma närmare sanningen: först genom att utplåna sitt jag kan han beskriva det sanningsenligt.

Men den här typen av utfrågning finns även i en kortare text hos Kellgren, hans bekanta "K & k-brevet", också det en lekfull skrift med sig själv som interrogatör. Stora 'K' käftar emot lilla 'k', och ungefär så fungerar också Kertész lekfullt allvarliga självbiografi, lika sann och läsvärd som hans bästa romaner. Att romanen blir mer sann än biografin är en paradox bara på ett ytligt plan. Kertész skriver allvarligt syftande: "Att undvika de yttersta frågorna är inte optimism utan feghet". 

Det är tvångstankarna som tänker sig själva, formulerar sig prydligt i Sara Mannheimers första roman Reglerna, en bok som briserade i det ljumma litterära Sverige i våras. Det är en helt ovanlig svensk debutbok: erfaren, insiktsfull, välskriven, och modig. Den lyckas också vara experimentell utan att bli tillkämpat originell. 

I romanen uppfinner huvudpersonen, inte bara vagt formad efter sin författare, ett regelsystem i sina försök att bemästra tillvarons oberäknelighet: det här låter sig göras med bravur, ända tills det kommer ett svårhanterbart element in i hennes liv - kärleken. Den rubbar fyrkanterna, vägrar foga sig i bestämda regler, och då blir det problem för huvudpersonen.

Det går att uppfatta hennes vilja att anpassa sig efter situationen som en slags kritik av hur vi alla blivit ängsliga att alltid undvika att göra bort oss: viktigare än något annat verkar det vara att tillhöra gemenskaper, att inte vara den som skrattar på fel ställe, applåderar åt något som andra inte uppskattar, eller - ve och fasa - våga sig på att kritisera något oförvitligt (som filmmusikaler). Därför blir mycket av våra ansträngningar att ändå opponera oss reducerade till en dekor: först när vi är säkra på att bli accepterade även om vi gnäller kan vi kosta på oss lite ohyfsade kommentarer.

Jag gillar skarpt hur Mannheimer gör ett tappert försök att visa vad som händer om man delar in världen utifrån matematikens kriterier: hennes huvudperson är också en av få riktigt trovärdiga gestalter jag har stött på i svensk litteratur på länge. Hon har lyckats skriva en roman som vågar tänka, som vågar ha idéer, vågar se vad som händer om man driver en tanke till sin spets.

Den oortodoxa styckeindelningen (en svensklärares mardröm: kortkorta stycken, utan indrag) tvingar läsningen att anpassa sig efter det rigida i huvudpersonens tankevärld, tills avståndet mellan henne och mig minskar.

Allt handlar om att mota bort en existentiell ångest, och Mannheimer har lyckats få till en fullständig identifikation med sin kontrollmänniska. Humorn befinner sig här i intim samvaro med förtvivlan. Det blir också övertygande hur figuren översätter känslor till egna uttryck, som om ett raster lades över omvärlden, och hon tolkar det djupt personligt: snarare än stilens originalitet blir det själva ämnet som utgör behållningen och står för det helgjutna intrycket - snarare än tack vare blir det på grund av lovorden som jag överraskas av hur bra hennes roman Reglerna är. Kanske som en syskonbok till Lennart Hagerfors lustifika Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, men sedd ur ett helt annat perspektiv.

Att jag grottar ned mig i Ray Bradburys barndomsvurm beror inte på att jag blivit nostalgisk eller att jag idealiserar min egen barndom - nä, jag har inga illusioner kring den tiden, för det mesta var för djävligt. Jag mobbades under hela mellanstadiet av några killar som var tre år äldre, och även om de sällan gick lika långt som jag fruktade, var hoten och misstanken att det skulle spåra ur tillräckligt för att göra hela tillvaron till en plåga: fantasin var en förbannelse under den här tiden, då jag föreställde mig allt möjligt, det ena värre än det andra - här grundlades en livslång pessimism, misstänker jag, nu i efterhand. Jag minns fortfarande hur äckliga jag tyckte att de var när de såg på mig, och hur ännu äckligare de tedde sig när de öppnade munnen för att prata. Det var ett slag i magen på väg till skolan, bränna underarmen med cigaretter, tvinga mig att klä av mig (hur perversa var de inte?), och kanske något ytterligare, som jag lyckats förtränga. När man är barn förstoras alla känslor, och jag blev under de här åren värdelös. Visst kan jag som vuxen hitta de förmildrande omständigheterna: det är högst troligt att de själva levde dåliga liv, och att det var synd om dem - det kanske var någon förälder som slog dem, vad vet jag. Men jag har inte förlåtit dem: jag är inte den förlåtande typen. Det är lika svårt att förlåta som det är att glömma.   

När jag läser Ray Bradburys Dandelion Wine tänker jag på Philip Ridleys oroande, djupt suggestiva film The Reflecting Fields (Det gyllene fältet på svenska), säkert den bästa film som aldrig återutgetts på dvd. En ung pojke på 50-talet får för sig att grannkvinnan är vampyr, så han försöker övertala sin äldre bror - spelad av Viggo Mortensen - att inte träffa henne. Samtidigt kör Döden omkring i en stor svart cadillac och raggar upp pojkens kompisar för att våldta och mörda dem - pojkens pappa är själv pedofil, men oskyldig till pojkarnas försvinnanden, men det får ändå katastrofala följder: det här kan erinra om hur unga kvinnor försvinner och hittas mördade i Bradburys roman, där den lika symboliske som konkrete mördaren går under namnet The Lonely One. Polisen som utreder morden i Ridleys film saknar ett öga och en hand. Några år senare gjorde Ridley den betydligt sämre The Passion of Darkly Noon, trots att den påminner mer om en Flannery O´Connor-novell än något annat. Nu ser jag att han håller på att filma sin tredje film, som i bästa fall får premiär nästa år, fjorton år efter Darkly Noon: den heter Heartless, och det ryktas om att min gamle favoritskådespelare Timothy Spall ska vara med.

Eftersom jag har förstått att sommaren är omläsningens tid gör jag som alla andra - det är alltså inte för att fira att det i sommar är 80 år sedan Ray Bradburys Dandelion Wine utspelade sig, eller 20 år sedan jag läste den första gången (nästan på dagen). Eftersom den utspelar sig under sommaren torde den utgöra en idealisk sommarbok, dessutom. Och jag tjusas återigen av Leo Auffmanns uppfinning The Happy Machine, som nu ter sig märkligt lik hur virtual reality målades upp i början av 90-talet, innan det ersattes av internet. Eller Clara Goodwater, som utpekas som häxa, likt Grandma Death i Donnie Darko. Fortfarande tycker jag dock att Bradbury är oöverträffad som novellförfattare, och berättelserna i romanen påminner mest om noveller, med tolvårige Douglas Spaulding som sammanhållande element. Det finns åtskilligt att förundras över, när Bradbury ger tillvaron sitt magiska skimmer, så som den unge journalisten som blir förälskad i en 90-årig tant, där författaren visar fin förtrogenhet med hur det känns att åldras (själv var han strax under 40 när han skrev):

"So the dragon ate the white swan. I haven´t seen her for years. I feel her, though. She´s safe inside, still alive; the essential swan hasn´t changed a feather. Do you know, there are some mornings in spring or fall, when I wake and think, I´ll run across the fields into the woods and pick wild strawberries! Or I´ll swim in the lake, or I´ll dance all night tonight until dawn! And then, in a rage, discover I´m this old and ruined dragon."

Martin Amis hävdar i någon av essäerna i The War Against Cliché att vissa författare vill man inte läsa nya böcker av lika gärna som man vill läsa om deras gamla böcker: för mig har det länge varit så med Bradbury, som 88 år gammal fortsätter vara produktiv. Häromåret kom en uppföljare till Dandelion Wine - Farewell Summer, och den var långt ifrån lika gripande och minnesvärd som denna. I Dandelion Wine blir barndomen ett heligt sakrament, någonting okränkbart, som han fortsatt vårda ömt.

Expressen ger generöst nog ett uppslag i sin papperstidning åt den ofta roliga men framför allt galet uppdaterade bloggen weird science, som jag följer med visst intresse - synd bara att pdf-filen blir oläslig. Men även om det är Kjell Häglund som är den rutinerade räven bakom sidan, och några av skribenterna tillhör etablissemanget (Emma Gray Munthe skriver om film i sosseblaskan), får deras framgång också ses som ett exempel på den nördarnas revansch som det talades om för några månader sedan - men nu börjar nörden bli så inne, att det blivit dags att positionera sig åt ett annat håll, förslagsvis mer introvert. Weird science är också ett gott exempel på hur kulturjournalistik har utvecklats de senaste åren: aldrig gjordes lika frikostiga referenser tidigare - inte ens i den Lokkostyrda tidskriften pop som Häglund skrev i - vilket förmodligen beror på att google gör det så enkelt att kolla upp fakta. Att läsa weird science blir som att återvända till de där ändlösa nätterna då man var tonåring och kompisarna underhöll med skrönor och anekdoter - enda skillnaden är att alla "du vet han som ..." och "den där filmen som vi såg hos Stefan förra månaden" nu ersatts av personnamn och titlar till förbannelse.

Luce Irigaray har jag varit nyfiken på ända sedan jag i något sammanhang för oändligt länge sedan såg hennes suggestiva fras "tänk om objektet börjar tala" citeras i något sammanhang: nu kommer en av hennes tidigare böcker i min väg: Je, Tu, Nous. Toward a Culture of Difference, mestadels korta artiklar och intervjuer från slutet av 80-talet, i en engelsk översättning. Irigarary tillhör en egen gren av särartsfeminismen, och hon har förmodligen en hel del att lära främst sådana som Erik Hörstadius, som utifrån sin horisont menar att män och kvinnor har olika behov. Ja visst, menar Irigaray, men kvinnans behov är inte att ytterligare bli objektifierad. Viktigare är hur män och kvinnor ska klara av att leva tillsammans inte med utjämnade skillnader, utan med skillnaderna intakta, men med uteslutna (hi)hierarkier. Irigaray visar hur det feminina gått från att vara det annorlunda till att definieras som det icke-maskulina: kvinnan blir en negation, någon som inte ens tillåts vara något i egen rätt. I mångt och mycket berör hon ämnen som är lika aktuella nu, och det känns som en helt nyutgiven bok - en positiv tolkning skulle vara att hon befinner sig före sin tid, medan en negativ tolkning menar att inte mycket har hänt på tjugo år.   

Som nittonåring debuterade Faïza Guène med den universella framgångssagan Kiffe Kiffe imorgon, och det fanns inget som hejdade mig från att läsa den raskt hopsnickrade uppföljaren Drömmar för dårar, översatt av Lotta Riad, som har bevarat det slarviga talspråkliga tonfallet intakt, med motsägelsefulla element, så som franska anglicismer. Att språket ibland inte följer svensk grammatik är troligen inte översättarens fel, utan det ska vara lite så där kaxigt uppkäftigt: typ rebelliskt.

Men kanske snarare än språket är det Guènes uttalade ambition att beskriva förorten från förortens perspektiv som är det mest intressanta med romanen. Huvudpersonen Alhème förblir dock ett irritationsmoment: både onyanserat skildrad av sin författare, och även inkonsekvent genom att samtidigt vara både en blåögd idealist och en krass cyniker. Kanske det är avsiktligt - det ska vara hennes ungdomliga charm (hon är ändå flera år äldre än sin författare). Mest av allt framstår hon som en otacksam gnällspik, som själviskt inväntar stekta sparvar. Förlorarrollen blir lätt en grundmurad identitet, en bekväm transportsträcka till självömkan.  

Som stilist känns Guène märkligt ofärdig, med oslipade liknelser och en lite väl tilltagen förtjusning i barnsligheter, som när hon låter Alhème utropa sig själv till "Europa- och Afrikamästare i att vara femte hjulet": det finns originellare sätt att beskriva självförakt. Det är också störande med ett tvångsmässigt skämtande, när skämten faller platt mest hela tiden. Läsartilltalet är inställsamt, smetigt. Kapitlen har parodiskt förnumstiga rubriker, som "Det är ingen idé att springa om man vill fånga en gepard", eller "Det krävs två händer för en applåd". Här finns grogrunden för en karriär i Paolo Coelhos efterföljd.

Något som Guéne i stället är bra på är känslan i att se någonting för första gången: hela tiden finns en nyfikenhet i hur hon betraktar sin omvärld, skildrad genom Alhèmes blick. Det här är långt mer övertygande än den politiska analysen, som är förenklad och oaccentuerad, som om författaren inte tar sitt ämne på allvar: varför skulle då jag bry mig? Hon lattjar bort den misär som existerar i de parisiska förorterna. Likaså slarvar hon bort det resonemang kring dubbla identiteter som det finns förutsättningar för, med Alhème som känner sig lika främmande inför sitt algeriska ursprung som inför sitt nya franska liv.     

Förvisso sparkar Alhème uppåt, men problemet är att det finns fler bakar än sparkar. Det är alltid auktoritetens fel, även när hon snattar eller tjuvåker på bussen, eller när brodern förtalar och hotar sina lärare, eller pissar i papperskorgen under pågående lektion: hennes egna skolgång skulle ha gått mycket bättre bara hennes lärare hade varit lika snygg som den schablontecknade jugoslav hon träffar och förälskar sig i. Hon bara spelar storsint - hyckleri av värsta sorten.

Personligen brukar jag bli misstänksam mot lillgamla författare - nästan lika mycket som mot lillgamla berättarjag: i ärlighetens namn ska sägas att Alhème snarare är motsatsen till lillgammal, men jag stör mig en del på Guènes tillkämpade tonfall. I tidskriften ALT menar Anneli Jordahl att hon har svårt för skickligt skrivna och hyllade böcker, att de skramlar tomt, med exemplet Peter Kihlgårds Kicki och Lasse: Drömmar för dårar kan inte med den bästa viljan i världen kallas välskriven - men unisont hyllad är dess författare, och här skramlar det besvärande tomt. 

"Action Man"

"Teresa, Teresa"

"When I Was Young"

"When Last I Spoke to Carol"

"You Were Good in Your Time"

"Because of My Poor Education"

"I Was Bully, Do Not Forget Me"

"It's Not Your Birthday Anymore"

"I'm Looking Forward to Going Back"

"Mama Lay Softly on the Riverbed"

"Something Is Squeezing My Skull"

"I'm Throwing My Arms Around Paris"

"One Day Goodbye Will Be Farewell".
Jag har hört de fyra sist nämnda, men tycker att det låter jämntjockt: för mycket midtempolåtar, allt låter likadant, som ännu sämre versioner av "That´s How People Grow Up". Jag kan tycka att "Mama Lay Softly on the Riverbed" låter någorlunda bättre, även om det kan bero på att Morrissey skrivit musiken tillsammans med Steve Harris, basisten i Iron Maiden.

Man kan tycka vad man vill om dansk kulturpolitik, men initiativ saknas inte - något som från svenskt perspektiv kan te sig önskvärt. Följaktligen, när Danmark ansvarade för ordförandeskapet för Nordisk Ministerråd passade de på att planera och sammanställa den antologi som nu finns tillgänglig: Nordisk litteratur til tjeneste. Nordiske kanoniske tekster, ett pionjärverk som samlar dansk, finsk, färöisk, grönländsk, isländsk, norsk, samisk, svensk och åländsk litteratur i en hjälpligt behändig (men tung) volym, med bidrag på respektive originalspråk. Som redaktörer har Torben Brostrøm och Anders Juhl Rasmussen fungerat.

Ja, det är en rekorderlig bok, som det finns åtskilligt att sägas om. Tacknämligt bifogas ett ganska gediget gloshäfte, som verkligen underlättar läsningen av framför allt norska och danska texter. Dessutom har exempelvis grönländska och isländska texter fått dansk översättning, medan finska texter fått svensk översättning, för den som inte klarar av att läsa "Kalevala" på originalspråket. Teckningarna som beledsagar och illustrerar respektive land eller snarare språkområde är utsökt valda och prydliga.

Redaktionens förhoppning är att boken ska komma till användning i gymnasieskolorna: en from förhoppning, gissar jag, då ambitionen att läsa nordiska språk ofta stannar vid just ambitionen. Men det är ett försök: likheterna mellan nationerna betonas i inledningen, och det kan jag stryka under på. Samtidigt är det så att det brukar vara de gemensamma känslorna ("de eviga frågorna") som utgör den föredragna klassikerdefinitionen, och många av de här texterna har förstås klassikerstatus någorlunda långt utanför de egna nationsgränserna.

Det svenska urvalet ser fräscht och delvis oväntat ut: det finns nästan inget att anmärka mot när det gäller författarnamnen (dock kunde Ivar Lo-Johansson gott ha ersatts av nästan vem som helst) - däremot blir de enskilda texterna av exempelvis Ekelöf och Fröding långt ifrån de väntade antologismyckena, något som man lika gärna kan välkomna som beklaga. Däremot är kapitlen från Det går an, Gösta Berlings saga och Händelser vid vatten (den underbara inledningen) väl valda. Eva Ströms genuint otäcka pedofildikt "Pärlemornacken" från Revbensstäderna måste vara en av de svåraste dikter jag någonsin har läst.

Att både Danmark och Norge beretts fler sidor än Sverige kanske kan tålas (delvis förklaras det av att några bidrag finns på båda språken), men man behöver nog inte vara Strindberg personligen för att reagera på att han fått knappt hälften så många sidor som Ibsen. Finland har också fått en ganska snål tilldelning - ingen Björling, till exempel, eller någon nutida prosaförfattare, utöver den 80-årige Veijo Meri: varför ingen av deras erkänt skickliga cyberpunkförfattare?

Till de oundgängliga delarna finns behaget i att läsa Kierkegaards klokhet i original: "Gådefuld bør man være, ikke blot for andre, men også for sig selv", liksom den anonyma färöiska balladen "Skrímsla" (på danska "Monsterkvad"), den isländska 1800-talssonetten "Jag ber dig hälsa" av Jónas Hallgrímsson. Att läsa Tarjei Vessas på norska för första gången visar också att han inte förlorar någonting på det. Men det är en svårhanterbar bok, som trots sitt relativt generösa omfång inte erbjuder annat än smakprov.

Som kompromiss inför alla påbud att sommaren ska ägnas åt deckare läser jag något som torde benämnas spänningsroman: The House at Midnight, av debutanten Lucie Whitehouse [sic] - en roman som med oundviklighetens logik fått så många jämförelser med Donna Tartts debut The Secret History att den redan känns belastad. Även här spelar den grekiska antiken en viss roll, som när en födelsedagsfest ska likna en grekisk backanal, att en dansande kvinna liknas vid en menad, eller att huvudpersonerna gillar Euripides Backanterna. En viss hedonism förekommer även här.

Ute på landet samlas en grupp fortfarande relativt yngre vuxna (strax under trettio), i en gemenskap som på engelska brukar gå under benämningen 'framily' (friends har ersatt family), där Lucas har ärvt en stor gård, till proportioner och atmosfär så gotisk att det nästan blir löjligt. Berättarjaget heter Joanna, och hon har alltid varit förälskad i kompisen Lucas, och nu när han har fått det stora huset i arv efter kusinen Patrick (en figur så mystisk att det nästan blir löjligt) responderar hon på hans inviter. Kanske hennes bländande av rikedomen ursäktas av att hon kommer från en enkel bakgrund, med föräldrar som varit fattiga lärare. Problem infinner sig när hon börjar tråna efter väninnan Rachels attraktive man, Greg.

Den bärande tanken i romanen är att det är huset, speciellt nattetid, som utövar en osund inverkan på gruppmedlemmarnas beslut. Om det ändå hade stannat vid antydningar: men Whitehouse vill ogärna att vi som läsare ska missa detta, så därför blir vi påminda lite då och då, om husets onda avsikter. Därför får huset skulden över allt ont som sker, och det är en teknik som fungerar passabelt ungefär halva romanen, med dunkla förebådanden och en krypande atmosfär, som tyvärr punkteras när otäckheterna eskalerar, mot ett ofrånkomligt överdrivet slut.

Det som är bra med romanen är hur Whitehouse har lyckats skildra gruppdynamiken. Medlemmarna blir visserligen endimensionella, och tillåts spela ut hela sin brist på register - den otrevlige rackaren Danny, mesen Martha, den osäkra Michael, grottmannen Greg, och så vidare. Även Joanna domineras av en enda egenskap: hon är ganska godtrogen. I viss mån ökar det hennes trovärdighet, får henne att bli mänsklig, när hon gör bort sig, säger fel saker, trampar i klaveret, och är allmänt bra på att skapa oreda omkring sig. Hon kallas för 'worry-wart', men iakttar aldrig varningssignalerna omkring henne, som hela tiden pekar mot att det kommer att gå åt pipan, att hon måste straffas, skyldig eller inte.   

Gruppen är typiskt medelklass: läser Bleak House och Middlemarch, refererar otvunget till Millais Ophelia-målning: däremot är det föga troligt att den presumtive författaren Lucas skulle dricka absint utan att vårda dess ritualer - han halsar den. Det är en roman med ganska stora aspirationer, men den lyckas inte bli tillräckligt djuplodande.     

Till det mest störande hör väl att romanen innehåller lite väl många överraskningsscener: varje gång något otillbörligt sker mellan två personer - och det är ofta - är det någon som råkar kliva in, slå händerna för ansiktet och genast berätta för alla vad som föregått. Kanske romanen har större likheter med den brittiska tv-serien This Life som gick på 90-talet än med Donna Tartt. Det är lätt att föreställa sig skådespelare i de olika rollerna, och romanen innehåller till stora delar färdigskriven dialog. Men inför den oundvikliga filmatiseringen får de skippa det frikostiga rökandet.

Sent omsider hittade första numret av tidskriften Atlas Litterära Tidskrift fram till Jönköping också, bara några månader försenad. Jag var först knappt intresserad av innehållet: Raymond Carver tröttnade jag på för sjutton arton år sedan, innan hans inflytande på svensk novellkonst blev pinsamt, och för mig är det helt ointressant hur viktig hans redaktörs strykningar och ändringar var för hans minimalistiska stil - fler svenska författare borde ha lika noggranna och framför allt auktoritära redaktörer. I Amerika är det mycket vanligare: så är exempelvis Bret Easton Ellis första roman Less Than Zero i mycket beroende av Ellis lärares förslag till ändringar. I tidskriften också ett pratsjukt snack mellan Anne Swärd och Peter Kihlgård: den senare är precis som jag hade förväntat odrägligt självupptagen och pretentiös, och kommer gärna med exotiska termer, som till min förvåning måste förklaras för Swärd, en författare som jag gillar - ord som 'entropi', 'denaturering', 'amplifiering', med mera. Deras diskussion om skrivande är hela tiden grundläggande, lite småflamsig, och hela tiden angelägen att visa hur mycket de respekterar och uppskattar varandra. På ett helt annat plan rör sig förstås samtalet mellan historikern Pierre Nora och romanförfattaren Jonathan Littell, vars debutroman De välvilliga kommer på svenska strax. Där finns både beundran och kritik från intervjuarens sida, och Littells svar glider ibland ut i essäform, i sin iver att berätta om - inte stoltsera med - djupa faktakunskaper.         

Efter en sparsmakad utgivning med åtta titlar på närmare fyrtio år är det något av en återkomst, när Tobias Berggren ger ut en ny diktsamling, Intifada, och då blir det kanske inte svårt att förstå vad det handlar om: palestiniernas motstånd mot Israels ockupation (samtidigt som jag läser den här diktsamlingen nås jag av nyheten att sex svenskar, från Umeå, blivit instängda i byn Nil´in på Västbanken, där de beskjutits av israelisk militär.

Det här är en långdikt i tjugofyra delar. Men Berggren fyller ut sin samling med några barndomsskildringar, samt beskrivningar av hur det går till när man seglar. Han har vidare bifogat en tämligen omfattande lista med lästips, där han exponerar poeters sedvanliga livrädsla för fotnoter, ett arv efter Eliot (som förstås ingår i läslistan): "några riktningar", blir Berggrens blygsamma benämning på det digra appendixet. Här samsas undertexter av olika slag, och han menar att hans dikt utgörs av en palimpsest, alltså text skriven på redan existerande text: men detta kan sägas om nästan all dikt, att det skrivna ingår i ett större sammanhang, kommunicerar med tidigare texter.

Berggren lever sig in i staden Jerusalem och dess invånare, när han lägger sig kind mot kind med skräcken och våldet. Han blandar utdrag ur Amira Hass utgivna dagbok med hans mors från 30- och 40-talet, samt den egna dagboken. Han blandar en otroligt formell, höglitterär stil med en avslappnad vardaglig dikt, där diskrepanserna blir ganska påfallande. De intertextuella inslagen av både synligt och anat slag riskerar också att te sig lite krystade, i kombination med fragment på flera olika språk, bland annat tyska, danska, engelska, samt diverse bibelreferenser. Ett hopkok blir det.

På typiskt gamlingsmaner ska förstås några barndomsminnen flikas in också. Det unga barnet kastar kastar smörgås (macka?), minns den åldrade poeten. Jo då, men när man läser det här blir man en aning fundersam: måste detta ske i en diktsamling? Berggren hade kunnat skriva sin stridslystna skrift om intifadan som debattartikel, och barndomsminnen tillhör också en annan genre. Lite störande också att han dristar sig till självrefererande metadikter, där han beklagar sig över sina slitna metaforer; falsk blygsamhet av värsta sorten, liksom när han skriver om Finland, bara för att ge det ett klibbigt epitet: "som / jag älskar".

Det är synd, därför att några av nutidsdikterna är verkligt starka, liksom den nittonde dikten, en sorgedikt över musikern Per-Henrik Wallin och kritikern Bengt Holmquist. Ursinnet mot Israel känns genuint, men han skulle tjäna på att bli mindre precis i sin kritik. Återigen: det är skillnad på poesi och polemisk debattartikel. Berggren blandar sitt gamla idiom med typiska nutidstricks, såsom fragmentiseringen, språkblandningen, typografiska hyss, en semantik som sätts ur spel (jo, sådant gjordes också på 60-talet, då Berggren debuterade, men det såg annorlunda ut). Mycket i hans dikt handlar om tiden, den obarmhärtigt tickande: att det vi gör i nuet samspelar med något förflutet, att vi bara tror att vi är både först och unika.

Här citeras Kurt Gödels matematiska teorem på engelska: "how can you tell if your own logic is 'peculiar' or not, given that you have only your own logic to judge itself?" Det här är en tanke som tagits upp av Cormac McCarthy, när han låter en eremit i Blood Meridian yttra: "A man´s at odds to know his mind cause his mind is aught he has to know it with." Men varför ge Gödel äran, när det var Shelley som drygt hundra år tidigare skrev: "We know nothing; we have no evidence; we cannot express our inmost thoughts. They are incomprehensible even to ourselves."

Det är förstås mycket storartat att förlaget Tranan nu ger ut en av Thomas Bernhards ursinniga romaner, Skogshuggning, från 1984, i följsam översättning av Jan Erik Bornlid, om än omslaget tyvärr går åt det lite småtråkiga hållet. Man kan inte få allt, men läser man Thomas Bernhard vet man vad man får, vid det här laget: en surmulen storältare, som breder ut sig i långa sjok av utgjutelser över sitt föraktade hemland, Österrike, och dess småskurna invånare. Ursprungligen kallade han boken för "en irritation på prosa".

Troligen utgörs innehållet, i den mån det går att tala om en sådan i dessa sant monologiska romaner, av en nyckelroman, där konflikterna givetvis torde ha svalnat vid det här laget: när boken kom ut ursprungligen väckte den förstås stort missnöje in i rättegångssalarna, eftersom Bernhard är ungefär lika svårhanterbar för österrikarna som Elfriede Jelinek - alla andra jämförelser i övrigt.

En tidigare vän till det sedvanligt namnlösa berättarjaget (jämnårig med sin författare) har begått självmord, och hela handlingen (i den mån, etc) kretsar kring hur denne berättare återvänder till Wien och det konstnärskotteri som samlas för en "konstnärlig kvällsmåltid". Som vanligt är det snarare rytmen i Bernhards stil som blir behållningen, för den som till äventyrs inte hållit reda på 80-talets litterära fejder i Österrike. Åtskilligt har sagts om det musikaliska i hans stil, hur han utnyttjar upprepningen för att åstadkomma sin melodi, som behärskar och behärskas av monotonin - men han använder subtila variationer för att undvika den förkättrade långtråkigheten: här är det hundratals sidor då ingenting händer, skrivna av en författare som har fobi för styckeindelning.

Denna betongliknande stil försvårar läsningen: vad som uppmuntras är sträckläsning, men densamma förhindras av att innehållet är så förtätat - de starka känslorna gör läsaren vimmelkantig och tvingar honom till åtskilliga pauser, förödande för den så kallade koncentrationen. Att läsa innebär då att du får hans röst i huvudet, en malande, molande röst, inte olik den som tillhör maniska psykiskt sjuka patienter som kan hålla låda flera dygn i sträck, också utan styckeindelning. Det är också befriande med en författare som aldrig bildat skola, aldrig fått några efterföljare: det går inte att skriva bernhardskt.

Berättaren hånar konstnärerna, men också Wien ("en fruktansvärd geniförstörelsemaskin"), men klarsynt visar han också att han själv är en del av det förhatliga, av patrasket: han ser bara sitt egna beteende förstärkt, och det ökar intensiteten i hans avsky - det hela utmynnar också i en acceptans, att han börjar älska det han avskyr/avskytt.

Vidare överdriver Bernhard som ett barn, men mer än en vis dåre framstår han också som en klok galning: "I decennier känner vi om en människa som står oss nära är en löjlig människa, men vi inser det plötsligt först efter decennier". Den här enpersonsarmén är ett roligt sällskap: kanske just humorn blivit ett outrett ämne (den som vill veta mer om Bernhard föreslås vända sig till vardera Daniel Birnbaums och Anders Olssons efterord i samlingen Helt enkelt komplicerat), på bekostnad av hans misantropi, svartsyn, melankoli, och så den där musikaliska stilen, som med hjälp av variationerna blir till en virvel som i lika hög grad kedjar fast skeendet som för det framåt.

Kanske den ska underordnas i genren nyenkel poesi, eller något helt annat, Helena Olssons helt nya diktsamling Ekorrar Monolit You! Diktsamlingar kan heta vad som helst, har vi fått lära oss, och därför tar vi med oss den förförståelsen: ja, varför inte också denna? Och det svengelska går igen även i enskilda dikttitlar, som om vi här hade att göra med en velpotta som inte kan bestämma sig. Lotta Külhorn har gjort det charmiga omslaget (gissa om det innehåller ekorrar), men tyvärr kan jag inte hitta charmen hos dikterna.

En av poängerna med dikter är väl att de tillåter dig att uppleva och erfara en viss osäkerhet - du vet inte hur du ska förhålla dig, inför något okänt som kan vara storslaget eller kuriöst, kufiskt eller obekant, men lika gärna något invant hemtrevligt. Eller något annat. Helena Olsssons dikter är knappast någonting av detta. Kanske det är dikter för barn? Det vimlar av andra gulliga smådjur här, utöver ekorrarna, så varför inte?

När hon skriver till en finsk "Eva" är det svårt att inte föreställa sig Eva-Stina Byggmästar som adressat: den här boken kan ses som en replik till Byggmästars tidigare samlingar - lekfullt plojaktiga. Men Olsson verkar inte ha mycket annat att komma med, något syfte med dikterna. Eller vad ska vi göra med rader som dessa: "Åh ekorre och marmot // I luv to / käka nötter / with you // mer nötter // Oh marmot // mitt bo av mums mums // you // Jag är så ekorre" ("The squirrel song")?

Om du kräver mer av en poet än att hon upptäckt hur lustigt det kan bli om du särskriver ordet 'kanske' till 'kan ske' ska du troligen söka annorstädes. I övrigt blir det närapå pinsamt hur lite de här dikterna har att förmedla. Det är korta rader, spatiöst skrivet, och du vet inte heller vad du ska göra med mellanrummen. Inte heller där finns något att hämta för dig.   

I bästa fall kan någon enstaka dikt visa äkta känslor, men majoriteten består av rent och skärt nonsens. Det mesta är skrivet på näpet maner, i vad som kan åsyfta på igenkänning: "åt och drack kall o´boy ohoj!". Andra varumärken figurerar också. Ibland känns det som att Olsson har försökt åstadkomma en symbios mellan Frödings Mattoid-sånger och bob hund-lyrik, men det är så skralt och dåligt utfört. Allt är redan gjort - två gånger.

Man kan fråga sig vad förlaget vill åstadkomma med publiceringen, när de annars drar in på poesiutgivningen. Det borde vara något oerhört som passerar deras nålsöga. Det enda som återstår när du har läst klart den här boken är minnet av en småfräck titel, och ett charmigt omslag. Inte mer. Jo, en skamlös översättning av några av Depeche Modes mest bekanta rader ska du inte heller glömma.

Omslagets svartvita bild är tagen av Annika von Hausswolff, och föreställer en man med böjt huvud som åser en lealös figur i kjol hållas upp av en figur i byxor: som vanligt har Hausswolff gett en otäck atmosfär åt sin bild, och det är också oklart om tredje part står på mannens eller kvinnans sida, om den androgyna figuren är en delaktig medhjälpare eller en vårdande frälsare, och det är lika oklart om mannen ens är våldsam (ett påstående som visserligen utgör något av en truism i vårt samhälle, menar vissa). Boken är skriven av Helena Eriksson, och är hennes sjunde diktsamling, De, bara, där hon flitigt tar till vara dubbeltydigheten i ordet 'bara', ett ord som ibland kursiveras, och ibland dubbleras epizeuxistiskt.

Eriksson har tidigare skrivit en säregen, svårdefinierbar poesi, vid sidan av diverse konjunktioner och trender: inte ens den obegriplighetsdebatt som rasade när hon debuterade för nästan tjugo år sedan vidlådde hennes dikter - det är som om de är skrivna i ett märkligt vakuum, kanske skrivna för en annan tid än vår. Det är i vilket fall en helt egen värld hon har vistats i, och framför allt efter de två första lite valhänta samlingarna har hon hittat sin unika stämma.

Det må stämma att också andra skriver fragmentarisk poesi, brottsstycken om brott och våld (Frostenson, med flera) - och Eriksson låter texten styckas, gör mellanrummen till spänningsfält, där hon utelämnar delar: något som kan uppfattas som frustrerande, irriterande. Texten blir allt mer monologisk längre in i samlingen, som om någon talar för döva öron: du väljer som läsare vem du identifierar dig med, om du vill vara den som inte lyssnar.

Jo, det kan bli svårt att se hur dikterna hänger ihop, vad som är huvud och vad som är svans. Hela tiden finns dessutom misstanken om att det finns en alternativ läsart, att du går miste om något genom dina val som läsare. Tänk om författaren driver med dig? Det här skulle kunna uppfattas som en brist - eller så blir du stimulerad, triggad av vågspelet och osäkerheten. Antingen blir det något som utesluter, eller så är det inbjudande, där textens hålrum ger dig utrymme för spekulationer som inte ifrågasätts.

Kvinnan är offret, men här finns antydningar om att hon tillåts ge igen. Men det är vagheten som blir det bestående intrycket: vagheten hos figurerna, som förblir obestämbara, kontursvaga - eller rentav påminnande om streckgubbar och -gummor. Den som misshandlas riskerar att mista sin identitet, och allt svårare blir det att uppfatta vem som för ordet här, i takt med att utrymmena mellan orden ökar: där i tomrummet finns en mening att upptäcka. Du vet inte vad som är sant och vad som är osant.

Eriksson skriver kroppsligt, men också melodiskt, hörbart. Några sällsynta ordlekar sticker ut: "stakar sig i språket / det är stackare i språket", men ofta är det benhårt allvarligt, sammanbitet och blodigt. Du läser och anstränger dig, men kan inte direkt påstå att du har fattat någonting.

441

This is my letter to the World

That never wrote to Me -

The simple News that Nature told -

With tender Majesty

Her Message is committed

To Hands I cannot see -

For love of Her - Sweet - Countrymen -

Judge tenderly - of Me

*

Det här är mitt brev till Världen

Som aldrig svarade -

Om Naturens enkla Nyheter -

Storheterna ömsint bevarade

I Budskapet förmedlat

Till händer som Jag inte ser -

Att älska Henne - Ljuvt - Landsmän -

Döm Mig - ömt - Jag ber

För att roa mig läser jag August Strindbergs Det nya riket, då jag har hört så mycket gott om honom som samhällskritiker. Visst går det att fortfarande att känna hur upplivad Strindberg var när han skrev, men det betyder inte att jag som läsare har lika roligt hela tiden, för ack - det mesta känns stendött, långtråkigt, och det förblir en gåta hur etablissemanget kunde oroas över denna beskedliga attack. Även med nationalupplagans kommentarsdel som pedagogiskt pekar ut och namnger offren blir jag inte imponerad. Det är lite rörande att när någon annan byter åsikt kallar Strindberg det för "en offentlig lögn", medan han själv bytte åsikt två gånger i veckan: vad ska det kallas? Om inte annat ger Det nya riket perspektiv på våra samtida tvister: en senare tid kommer inte att skratta åt fyndigheten i angreppsformuleringarna, utan snarare åt att vi var så lättstötta (lättkränkta, månne). 

Manguels egna bibliotek presenteras här, och det finns kanske inte mycket att anmärka på där: överhuvudtaget är det här en klanderfri gentleman, som skriver med perfektionen som ledstjärna. Att han tackar sin korrekturläsare Liba Berry i slutet (liksom han tackar Anders Björnsson, ordföranden i Humanistiska förbundet) är en fin gest - troligen ligger det åtskilliga timmar bakom hennes arbete.

En av Manguels visdomar är att hans böcker är visare än sin läsare, och det är slående hur ofta han ger exempel på denna ödmjukhet. Denna hållning tillåter honom att skriva fyndigt och underfundigt: associationsbanorna är rika, flerfaldiga, och alltid hittar han fördjupningar, belysande exempel - en läsare blir nog ursäktad om en viss svindel infinner sig, inför den massiva lärdom som exponeras lika frikostigt som försumligt. Ändå citerar han faktiskt Virginia Woolfs ord om skillnaden mellan den oegennyttige läsaren och den auktoritäre läraren, där idealet förstås är det förstnämnda, eftersom den sistnämnde bara läser för att bilda sig och söka efter sanningsbekräftelser.  

För Manguel fungerar böcker både som fetisch och talisman, tycks det. Redan i sju-åttaårsåldern hade han betat av alla tänkbara former av katalogisering: efter storlek, färg på bokryggen, ämne, språk, hur mycket han gillade boken, etc. Det är en tunn linje mellan charm och tung lärdom, men Manguel lyckas hålla sina kunskaper lätta. Han skriver ypperligt fantasifullt, och tråkar aldrig ut läsaren - inte ens när han småmästrar eller docerar. Här får vi bland mycket annat veta att Hitlers bibliotek, som blev de allierades krigsbyte, omfattade 16 000 volymer, varav drygt tusen finns att beskåda i Washington.

Nyanserat och finkänsligt kritiserar han den nya teknologin, men menar att den borde kunna fungera parallellt med den gamla pappersläsningen: förresten är det inget som talar för att Internet ("nätet", som han kallar det) blir den sista av medier för läsning; när som helst kan det ersättas av något som får det att te sig antikt och odugligt.

Viss sorg smyger sig in i hans tonfall när han redogör för hur olika tidsåldrar har sett på boken och på läsning: vår tid kanske fortfarande ger boken en hög status, men läsningen har blivit ett tidsfördriv, en halvhjärtad förströelse. Ytligt sett har det fortfarande goda konnotationer, men det får inte vara beroende av någon insats eller kosta någonting - vare sig i möda eller i pengar. Mest fantasieggande är förstås kapitlet om de imaginära biblioteken, bestående av påhittade böcker, en genre som Rabelais delvis uppfann och senare skulle drivas till fulländning av sådana som Lovecraft och Borges (fast Manguel hoppar över Poe). Alla drömmer väl om sådana böcker, de oskrivna mästerverken.

Det är en truism att vi lever i ett stressigt samhälle, och då kan man välja att ignorera det - fortsätta stressa - eller göra något åt det. Mary Carlomagno väljer det senare alternativet, och hennes bok Give It Up! My Year of Learning to Live Better with Less dokumenterar året när hon väljer ut sina tolv värsta laster och avstår från dem en månad i taget, för att se om det kan lindra hennes stress, och gissa om det funkar ... Nu ser hon fortfarande lite jagad ut ändå på det stelt leende författarfotot.

Vi har tidigare tagit del av Slow Food-rörelsens försök att påverka vårt förhållande till (beroende av) snabbmaten, och visst är det något i den stilen vi ser här - att ta ett steg tillbaka, begrunda vad det är vi håller på med. Smidigt fogar sig den här boken in i livsstilslitteraturen, och där är den väl varken bättre eller sämre än det som brukar hålla till där. Asketism light kanske hennes hållning kan kallas.

Det ska framhållas att Carlomagno väljer saker som svider: vi som inte lever i New York kan bara spekulera i vilken uppoffring det innebär att avstå från hissar i en månad, liksom en icke-amerikan inte kan föreställa sig vad en månad utan tv-tittande kan orsaka. Här finns också typiskt 90-talsgnäll om mobiltelefonernas gissel: tänka sig att folk pratar högt, om privata saker, om banala saker, på bussen! En månad utan svordomar (det skulle fan jag klara lätt) resulterar i att hon konsulterar http://www.wordsmith.org/ för att komma på ersättningsord.      

Problemet är väl att resultatet blir så självklart. Först en rapport om svårigheterna (plötsligt lägger hon märke till reklam, som när hon avstår från choklad), sedan hur hon lär sig bemästra abstinensen, att hon känner sig friare, mår bättre - ofta tack vare att hon går ned i vikt, flera kilo per månad, så det är märkligt att hon inte försvinner helt under det här året - och som avslutning tolv gånger i rad: nu får hon ett helt nytt förhållande till sin forna last, och kan använda det med måtta; just 'måtta' verkar vara ordet för dagen, för det är där alla hennes slutsatser hamnar, och det kan tyckas lite sorgligt att hon ska behöva genomgå detta experiment, tolv gånger dessutom, för att inse denna självklarhet. Nu har hon fått en ny förståelse, som det heter.

Det andra problemet är hennes framtoning. Att hon skriver torrt och sakligt är en sak: värre är då att hon skriver så humorbefriat, som får boken att bli bedövande tråkig. Några generande faktafel kan väl passera, som hennes påstående att det var antika "italienare" som myntade begreppet "In vino veritas": dels var det grekerna (både Alkaios och Platon) som yttrade det, och dels finns det inga antika italienare.  

En månad är en kort tid att avstå från något. Kanske tillräckligt länge för att det ska vara kännbart - ingen tillfällighet att en mindre förseelse i Carlomagnos land renderar i ett straff som varar i trettio dagar - men för kort för att det ska ge längre effekt. Ändå fortsätter hon hävda att det är just den korta tiden som räcker: förmodligen vill hon att andra ska följa hennes exempel, det verkar vara meningen med den här typen av för all del välmenande böcker. En bättre lösning är att välja måttan utan omvägen över excessen. 

Exakt hur dör musik?

som längtan efter livslust

Det finns rytm och liv och driv

Kanske

Antingen eller gäller

Inga tillsatser

Som dissekerande fysikelev är jag positiv

sluta vara så jävla pretto

Det riktigt yr runt öronen

någon tappar en penna i golvet

Sen blir det svedjebruk och återbruk igen

Det väger massor, som förr i tiden

Jag försöker se det i genomskärning

att illustrera ljudet av oceanen

Låter helt klart som en säker och utdragen död

Som om de inte kan välja,

som de varken vet ut eller in,

som om de inget har på hjärtat

Jag måste ju ta dem på allvar

Jag spärrar upp öronen som om jag hört frisk luft

Det är inte en ironisk krusning i sikte någonstans.

Vad är detta? Modernistisk dikt? Snarare found poem. I gårdagens DN gjorde sig Malena Rydell lustig över Linda Rosings blogg, och lät de taffligt skrivna inläggen bli en dikt, i en notis som någon slumrande vikarierande redaktör lät passera. Att raljera över andra människors särskrivningar känns ganska unket som journalistisk metod: dessutom blir det lätt att kasta sten i glashus (snarare elfenbetnstorn). Och så där kan man dessutom göra med vilken text som helst, till exempel Malena Rydells egna skivrecensioner. Jag orkade inte leta längre än två av hennes senaste, om Sigur Ros och Jacob Felländer, men en dikt blev det.

En författare jag aldrig har läst tidigare är Agneta Klingspor, men när jag såg att hennes senaste bok Går det åt helvete är jag ändå född följde med som pocket när jag skaffade mig det senaste numret av 00-tal i våras slog jag till. Det här är ändå en bok som hyllades storligen när den kom ut (förra året? året innan?) - fast, äsch, ändå. Första delen är en ineffektiv civilisationskritik, som bara lyckas bevisa att om sådan ska bli slagkraftig ska den vara så lite specifik som möjligt: Klingspor blir alldeles för detaljerad, och hon slår in alla vidöppna dörrar när hon kritiserar fenomen som telefonköer, vårdkrisen, mediesamhället. Duh, liksom. Men ännu värre är hennes barnsliga stil (stavfel av en kulturkofta: så punkigt) - jo, jag fattar att det slängiga språket är medvetet, att det ska vara en provocerande självständighetsförklaring, uppkäftigt (liksom den kaxiga posen på omslaget), men det känns onödigt. Andra hälften är en minibiografi, där hon begår ett klassiskt modersmord: faktiskt mer behärskat, och nästan ömsint, som i exemplet med att hon hittar en borttappad vante, och blir påmind om vad modern sa vid dylika tillfällen. Jag gillar alltså inte den här boken: döm mig för det, jag kan ta straffet.  

Jag känner inte till någon kritiker som är lika generös som Virginia Woolf i The Common Reader, eller någon vars klokhet matchas av skönheten i de briljanta tankegångarna. Även i sina negativa omdömen behåller hon den där generositeten, och hela tiden finns en tacksamhet mot litteraturen, mot läsningen. Mycket har sagts om hennes oförmåga att förstå Joyce - alternativt att hon förkastade honom på grund av konkurrens, att de var inne på samma sak stilistiskt: men hennes omdöme om Joyces Ulysses är både ett avfärdande och en uppskattning. Hon skriver uppskattande, men också: "Is it due to the method that we feel neither jovial or magnanimous, but centred in a self which, in spite of its tremor and susceptibility, never embraces or creates what is outside itself and beyond?" Det är den bästa karakteristik jag har läst av Joyce, och faller inte den dig på läppen finns också denna: "Ulysses was a memorable catastrophe - immense in daring, terrific in disaster". Hon ger lika mycket när hon risar som när hon rosar, och det beror på något så enkelt som att hon inte slutar försöka. Därför blir hennes kritik aldrig elak, även om det inte alls råder någon brist på syrligheter. Det är uppiggande läsning: Woolf är båld och ödmjuk på samma gång.

Det som till en början är det mest slående med Miranda Julys novellsamling No One Belongs Here More Than You är förstås titeln, så suveränt kaxigt självfallen. Sedan blir hennes tonläge lika slående: ett helt eget tonfall, ärligt, genuint, oförställt. Boken finns i en nyligen översatt svensk version, har jag hört, men jag råkade få tag på den engelska utgåvan.

Hon låter lika naiv som Sarah Silverman, och de här sexton novellerna tar ofta vändningar inte helt olikt de Silvermans serie gjorde, med en storögd fascination inför problem som alla känner igen, men kanske väljer att tackla på ett annat sätt. Här finns också samma intresse för människor som är själviska, skröpliga, osäkra - med ett ord, trovärdiga. Det sociala spelet mellan människor, hur vi beter oss - framför allt de vägval vi undviker, finns med här: det sorgliga som ligger i att undvika ett beslut (vi ångrar bara det vi inte gjorde). 

Hon iakttar omgivningen, har genomskådat och fattat hur det blir: du blir sviken, så vad gör du? Du biter ihop, går vidare. Vad ska du annars göra? Det finns i några av novellerna, exempelvis "Majesty" om en kvinna som drömmer om den engelske prinsen William eller "Making Love in 2003" om en kvinnas förhållande till "en svart skepnad", en sagoton som växlar elegant mellan fantasi och verklighet: Miranda July har kysst sitt överjag farväl. Gränsen är borta: det påminner om vissa drömmar - du vet inte vad som väntar, bara att det troligen är något oväntat.

Humor och sex är lika svåra ämnen att skriva om, och July behandlar båda lika nonchalant och ändå genomarbetat. Hon åstadkommer det genom att parera överspelen i en egentligen bjärt humor med att hålla skämten på en nedtonad nivå. Och sex blir del av det fantasifulla: i stället för något vid sidan av blir det huvudämnet, en drivkraft i stället för något som reduceras till att vara en avskild del. Som drivkraft ställer den förstås till med en del oreda, som för kvinnan som inte längre kan ligga med sin man, i den kanske bästa novellen "Mon Plaisir": "I lie there beside him and try to send signals to my vagina, but it´s like trying to get cable channels to a tv that doesn´t have cable".

Det är med häpnad man läser de här korta berättelserna, som ofta är surrealistiska och påfallande verklighetstrogna på samma gång. July har en förmåga att infiltrera dina tankar, få dig att se världen lite annorlunda: plötsligt förstår du lite mer om människan - här får du nyansering och fördjupning, när du får kontur åt de där oskarpa aningarna och obestämda gissningarna som vidlåder hur du ser på andra människor. Inte ställer hon sig heller i vägen för att förklara och tillrättavisa, eller reda ut dina frågor: en "ordinary girl" definieras av att hon gillar The Smiths, det räcker med det.

Den olyckliga kärleken går mot den omöjliga kärleken. Vad vi inte säger är det viktiga, liksom vad vi inte gör. Miranda Julys berättelser är vrickade, men hon tar de rätta besluten, och går sällan för långt när hon skruvar till tillvaron. Både språkligt och fysiskt kan hon beskriva känslor, och hon utnyttjar novellformatet till fullo, just genom att behålla det skissartade. Vad du upplever när du läser novellerna är att du tillåts dela Julys egen förundran: hon skriver personligt, och du kan bara vara tacksam för att du fick vara med.

"På 80-talet, när filmen G var idealet", skaldade Just-D i sin 90-talshit, och till det allt mer mytomspunna decenniet återvänder Cecilia Hansson i sin tredje bok Spegelsken, och hon gör det tillsammans med den kände illustratören Dennis Eriksson, och minsann om det inte är ett kongenialt möte mellan deras separata stilarter. Cecilia Hansson har tidigare gett ut två böcker på Modernista.

Det är den begränsade tiden strax innan skolavslutningen i nian som skildras, och Hansson gör det med kortfattade hårt tuktade formuleringar, lakoniskt nedpräntade på sidor som följer en pastellanstruken regnbåge: från vit till grön, gul, lila, beige, och avslutande skär. Eriksson har en naiv bildstil som med bara några streck fångar stämningar lika självklart som de sparsmakade orden. Redan i den stumma prologens bilder av klassrum, uppehållsrum, villor, storkäftade finniga killar i fjunmustasch, och tjuvrökaren, ges hela spektret av femtonåringstiden, något som sedan späs på med bilder av tjejgängen (alltid tre och tre) och mopedåkarna. Alla har gigantiska frisyrer, och vem som helst av dem skulle kunna gå rakt in i G-filmen.  

Hansson ger få referenser - det är en Walkman här - som om hon inte riktigt litar på billiga nostalgiska poänger. Snarare visar hon det tidlösa i den här situationen. Och bilderna ligger inte heller vid sidan av, utan kommenterar orden på ett genomgående lyckat sätt. Det självbiografiskt privata blir allmängiltigt utan några synbara ansträngningar att tillrättalägga, anpassa.

Som Cesare Pavese sa: man behöver sin hembygd för att ha något att längta bort ifrån, och det finns en del hat i Hansson skildring av sitt Luleå, som hon inte skonar när hon gör upp med instängdheten - men staden behöver inte stämma henne för förtal (något landshövdingen i någon stad, jag minns typiskt nog inte vilken, försökte göra när Jan Stenmark i en illustration skrev något förklenande om deras stad), för det handlar om allas erfarenheter.

Pavese sa också att ingen människa saknar en anledning att begå självmord, och det är något otrevligt över huvudpersonens omnämnande att hon har stenar i sin ficka. Det är bra gjort av Hansson att med endast antydningar skildra något utförligt: endast några få ord räcker för att den där unkna gympasalslukten ska bli högst påträngande påtaglig.

Men mest handlar det om femtonåringens skam över att ens finnas till, där allting sätts i relation till normalitetsbegreppet, och den starkaste känslan är den att vara utpekad korad: liksom huvudpersonen - "Cecilia Hansson" - har vi alla hört vårt namn i nedsättande ordalag viskas i en buss, i en matsalskö, från ett skoltoalettbås, på skolgården, och revanschbegäret föds. Här är sålunda hennes revansch, lika skoningslös som den hämnd hennes femtonåriga jag utför mot sin skola och dess förtryckarmekanismer natten innan examen. Själv återsåg jag vid ett av mina senaste besök i Umeå en av mina plågoandar från lågstadietiden, och det var skönt att se att han växt upp och blivit en fullständig tönt: det var alltså denna misslyckade individ som hade satt sådan skräck i den nioåring som jag var.