bernur

I Sosseblaskan läser jag Marcus Birros utfall mot Försäkringskassan, som bedriver krigsföring mot de stackars svaga - ack, jag har läst det förr, nästan identiska drapor. Men det är också ett lyxproblem att kunna unna sig en utbrändhet (vilket för övrigt är en okänd diagnos i många fattigare länder, eller 1800-talets Sverige, eller för den delen 60-talets dito). Det rika livet skördar sina offer: det är en framgångstävling, att hela tiden mäta sig, att deppa ihop för att solen inte behagar skina. Vad som behövs är nya värderingar, ett helt nytt livssätt - en moralisk revolution. Krisgruppernas inrättande lär oss passivitet och att kräva att bli omhändertagna, sönderdaltade. Visst, det har varit lätt att bli sjukskriven, vilket har utnyttjats av diverse svartjobbare - vad vi ser nu är revanschen. Det finns åtskilliga orsaker till att man inte orkar jobba, det fattar jag också, men Marcus Birro har inte ens läst sin egen favoritförfattare, som han refererar till i tid och otid, Proust: "Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening."