bernur

Min gamle, fast ändå ganska unge lärare, Dan Landmark, skriver i dag i DN en fin essä om Coetzee, och hur sanningsbegreppet problematiseras i hans romaner: "Vem avgör då vad som är sanning i litteratur? Är det inte en subjektiv sak? Jo, men litteratur kan vara dålig just för att den inte ger en sann bild av den subjektiva erfarenhet den skildrar. Författaren har inte lyssnat tillräckligt noga." Det intressanta är att Coetzees romaner passerade den sydafrikanska censuren på 70-talet, eftersom de betraktades som seriös litteratur, och därmed skulle vara en angelägenhet och ofarlig läsning för passiva icke-aktivister ("skönandar", som buffliga polisromanförfattare i Sverige brukar säga) - de som orkade läsa hans romaner var sådana som inte skulle ta till handgripligheter: men varför då inte vara mer rädda för de verbala angreppen? Makten har alltid haft svårare för de språkets argument än tegelstenarnas - det kan alltid uppfinnas kraftigare vattenkanoner och tjockare pansarglas, något att tänka på nästa gång det kliar i fingrarna och du vill plocka upp något tungt att slunga mot de där jobbiga poliserna.