bernur

Du vistas i Limbo, sömnlös, drömlös, varken sovande eller vaken. Att tänka är inte att tänka på. Du snyftar till, över det lite löjliga konstaterandet att du väl ändå borde ha lärt dig - vid det här laget - att somna, det är ändå något du har gjort (nåja) dagligen i fyrtio år, det borde inte vara så förbaskat svårt. Är det sömntåget som är försenat igen? Du har läst i tidningen att "sömnlöshet kan bero på depression", men det är tvärtom, den som är deprimerad vill inget annat än sova, sova mer och sova längre, och kan somna lättare; vi är förstås alla lite bipolära, och när du är manisk är verksamheten i full gång, du har inte tid att sova. Med andra ord: du är manisk. Skönt att ha en diagnos att luta sig mot, medan du känner pulsen stilla sig, och sömnen vevas igång i din tacksamma hjärna.