bernur

Maj-Gull Axelsson skrev en krönika i DN häromhelgen, om våndan hon upplevde när hon stod i begrepp att slänga böcker, något hon gjorde allt för att undvika; hennes lösning var att ställa fram dessa mindre önskvärda böcker åt hunden att tugga i sig. Jag tror att det är mest författare som av sentimentala skäl inte vill slänga böcker, av någon vidskeplig orsak, som en slags besvärjelse, att om de inte slänger andras böcker kommer inga andra heller att slänga deras böcker - en uppgörelse med det svårblidkade Ödet. Eller så är det en motvilja mot den näraliggande likheten med brännandet av böcker, som sällan utförs av människor med välvilliga agendor. Det generella problemet med böcker är sällan att du upplever att du har för många - snarare ångrar du att du för något år sedan gjorde dig av med Hans Larssons Poesins logik (tack kollegan H, för att du donerade den till skolan i dag), eller något liknande, för du vet inte vad du i framtiden vill läsa om (typ någon sysslolös dag på stranden), så det är bäst att behålla rubbet.