bernur

Vissa böcker ser du citerade och refererade till så ofta att du är nästan övertygad om att du har läst dem, som William Empsons Seven Types of Ambiguity, som kom ut 1930, och sedan dess ständigt har satt griller i huvudet på somliga. (Har jag inte läst någonting liknande, och var inte exemplet då också just denna bok?) Jo, jag fick sent omsider tag på boken, och den är förstås mördande tråkig, eftersom Empson är så grundlig i sina genomgångar. Oftast så här: ett citat, och så utreder han exakt hur många olika betydelser några väl valda nyckelord har. Eftersom det är engelska, fattar ni att det blir många betydelser. Men engelsk poesi, som han företrädelsevis sysslar med (Empson är förresten en duglig poet), är alltid värd att vårda och läsa. Problemet med boken, mitt problem, är att alla hans förklaringar blir retroaktiva, och jag får en känsla av att jag borde läsa om hela rasket, eftersom jag inte förstår vad han menar i ett kapitel förrän i det följande. Jag gillar inte att känna mig dum, och här känns det hela tiden som att jag befinner mig bakom han som skriver, aldrig i nivå med honom. Men det kan också vara så att jag bara tröttnar på hans korrekthet (i sina fotnoter korrigerar han sig själv), och de ständiga garderingarna, att han alltid har ett 'å andra sidan' redo.