bernur

Andra serier fallerar då de innehåller för lite, intrigen är för tunn och ingredienserna för få - Twin Peaks enda problem är att den innehåller för mycket av det konstiga, även när de slutar använda ordet 'weird' som förklaring till allt som sker, någon gång i mitten av andra säsongen. Allt skruvas mot det underliga, som blir ett normalitetstillstånd. Jag gillar hur allting utspelar sig i ett fiktivt 50-tal, med musiken och kläderna och frisyrerna och idealen som givna tidsmarkörer: det oskuldsfulla som döljer det hemskaste av det hemska, med skogen som det ondas kraftcentrum - en skog som är identisk med den mörka farliga skog barn alltid varit rädda för att beträda: och David Lynch är förstås fortfarande ett barn, och det är därför han vägrar gå i psykoanalys och därför han fortsätter att göra film på det här sättet. Därför blir det en slags chock varje gång Cooper plockar fram sin diktafon, eller ännu värre när Ernie tar fram något för 50-talet så otänkbart som en mobiltelefon. Även att nästan alla roller spelas av antingen ohängda oslipade ynglingar eller avdankade b-skådisar bidrar till atmosfären av en svunnen tid: överspelet är en del av dramaturgin, lika given som det konstanta tändandet av cigaretter, vilket nu blir parodiskt. En vanlig uppfattning om Twin Peaks är att första säsongen var övernaturligt bra, medan allt spårade ur under andra säsongen. Efter att ha ägnat början av detta år med att se om hela serien kan jag konstatera att vad som kännetecknar den är jämnheten, att dialogen är intelligent och fyndig, och att det inte alls blir löjligt under andra säsongen - tvärtom eskalerar det ohyggliga, till en nivå då jag inväntar det oåterkalleliga sista avsnittet med en kroppstemperatur som ligger på 35 ˚C, för att återse det mest fasansfulla som har visats på tv, nämligen de otroligt olyckligt sorgsna sista femton minuterna - - -