bernur

Då jag redan som tioåring fick mitt stålbad i serieblaskornas solkiga värld, är jag kanske ursäktad för att jag inte klarar av att läsa färdigt Michael Chabons solida tegelstensroman Kavalier & Clays fantastiska äventyr, som fick Pulitzerpriset för några år sedan. Min kollega A anförtrodde mig denna skatt, och jag sögs in i den pulpvärld den frammanar, men efter omkring hälften känner jag mig helt urlakad och vimmelkantig. Dessutom är själva boken tung, så jag har fått träningsvärk av att läsa den, och jag tror inte att den är värd det. Den långhårade författaren ser ut som en lillgammal Jeff Goldblum, den europeiske huvudpersonen heter Josef K[avalier], den slags tydliga markör somliga kritiker säkert uppskattar (han kommer från Prag, för att inte ens Jonas Thente ska missa poängen). Ja, bortförklaringarna hopar sig: den är förstås översatt av den överskattade Einar Heckscher, som låter figurerna yttra stolligheter som "vad farao gör du" ganska ofta, liksom att han tror att det finns ett svenskt ord, "händer", som motsvarar engelskans 'hands' (arbetskraft). Boken är ett exempel på den typ av mustiga berättarglädje som jag sällan eller aldrig har kunnat fördra. När de börjar prata om Hogarth hajar jag till, tills jag förstår att det inte alls är den sublimt begåvade William Hogarth som åsyftas, utan klåparen Burne Hogarth som var en av Tarzan-tecknarna. Med en lättnadens suck slår jag ihop den tunga luntan, helt övertygad om att jag och de tecknade serierna klarar sig bra utan varandra.