bernur

Det var någon gång i förra veckan som kopieringsmaskinen på skolan drog en hörbar sista suck, och sedan har vilat i passiv dvala (gått i ide, kanhända). Vi får klara oss med en maskin, vilket betyder att när man står där med sina kompendiebuntar och en stressad kollega rusar in gör han eller hon en tvärvändning i dörren - när de ser att det är just jag som står där, eftersom de har lärt sig att vissa lärare (som undervisar på IB) har en benägenhet att ockupera dessa maskiner. Men vad har hänt med de hederliga (nåja) gamla reparatörerna? Nu har det alltså gått mer än tre dagar, och inte ens Jesus behövde så lång tid på sig för att återuppstå från de döda. Varje gång jag kastar ett surt öga mot apparaten förväntar jag mig att stenen ska vara bortrullad - det vill säga, att den försmädliga lappen som indikerar att den är ur funktion ska vara bortplockad,  förpassad till de gömmor där den hör hemma - men precis som det heter i sången finns det inga mirakel - - -