bernur

Efter en animerad diskussion på arbetsplatsen om Kehlmanns bok cyklar jag hem, och slås av hur stillsamt vindstilla det är - det regnar inte ens, och jag kan se stjärnorna för första gången på länge. När jag ser stjärnorna beklagar jag att jag sov så mycket under grundskolan, annars hade jag haft större behållning av att veta konstellationernas namn. Jag tänker lite på Gauss där jag cyklar med blicken mot skyn, och där cykelvägen är som smalast hamnar jag i ett dike, efter att först ha kraschlandat med ansiktet före i en rivig buske. Tur att däcken är nylagade, tänker jag med blodet sakta strilande nedför kinderna, och sätter mig lite skamsen upp på cykeln igen (tur också att det är mörkt, och alla anständiga människor håller sig inomhus).