bernur

"Desire is his subject - or rather his tormentor - frustration is frequently his material": enda rätta sättet att skriva om Morrissey är att göra det med hyperbolen, som Mark Simpson gör i Saint Morrissey, en bok vars enda syfte är att få Morrissey att förstå hur om inte Jeanne d´Arc kände, så åtminstone St Sebastian. Hans version är lika mycket en kanoniseringsaspiration som en desperat exorcism, eftersom det är en sjukdom att vara hjälplöst besatt av Morrissey - en förbannelse förklädd som välsignelse, och alla som smittats av Smithssjukan kan lokalisera infektionstillfället, första gången den gudomligt djävliga rösten vidrörde våra förtappade själar. Enligt Simpson uppfanns glam och punk enbart för att leda Steven vilse in i Morrisseyvärlden, och det kusliga är att hans argumentation är trovärdig och övertygande, även när han på fullt allvar hävdar att Morrissey är ett exemplar av the Northern Woman, helt enkelt därför att Simpson kombinerar sin intelligens med skarpa formuleringar, som när han menar att "Your Arsenal" förhåller sig som en Mr Hyde till "Kill Uncle"s Dr Jekyll, eller resonemanget om Morrissey som i lika hög grad popkulturens fånge och offer som dess slutgiltige härskare. Dock lyckas han inte riktig reda ut paradoxen varför Steven, som föraktade faderns brutalitet, alltid faller för hårda killar, huliganer - om än helst med målade naglar: men det skulle då vara att Steven är borta, mördad av Morrissey. Han skriver också klokt om de allt mer uppenbara parallellerna till Thatcher, och den bästa sågningen av Oasis jag någonsin har läst. De som fortfarande tycker att de som lyssnar på Morrissey är arroganta självupptagna djävlar borde kanske kontrollera sitt blodtryck innan de läser just den här boken om M. - - -