bernur

Du går in i ett negativt kraftfält när du möter henne, och klarar dig inte, utan liksom inte tillräckligt motvilligt ofrivilliga uppkastningar dras de sura gnälltiraderna fram, och du försöker inte ens hejda dig (knappt), och efteråt när du borde känna lättnad - katharsis - upplever du bara dåligt samvete, och tänker att nästa gång ... nästa gång, det blir ingen nästa gång, vem försöker du lura? Blir det en nästa gång kommer du att drunkna, i din egen skit, så enkelt är det - du har hållit god min i det elaka spelet en gång för mycket. Hälsa avmätt när du ser henne, se åt ett annat håll - - -

Av en tillfällighet - fast när sker någonting någonsin utan mening? - delar författaren Lotta Lotass initialer med förlaget som ger ut lättlästa böcker, LL, men jag kan svårligen tänka mig en mindre lättläst författare än Lotass: exempelvis hennes senaste roman, lådan Den vita jorden gjorde mig förbryllad i lika hög grad som imponerad över behärskningen av alla stilar eller användandet av ingen stil alls.

Ändå fortsätter jag streta med hennes motspänstigt skrivna icke-inbjudande texter, eller kanske just därför - hon är helt klart ett särfall inom det som brukar kallas den svenska samtidsprosan, med sina ambitiösa böcker, som ofta ignorerar genrekonventioner och etablerade förutsättningar. Senaste boken heter Arkipelag. Hörspel, utgiven av Autor, som är avdelningen för det som heter "Litterär gestaltning" på Göteborgs universitet, och det är en kuriös samling med sex olika stycken, som samsas om underrubriker som "essädikt" och "körverk".

Ett citat från Peter Handkes dikt "Lied Vom Kindsein" inleder en dikt tillägnad konstnären Joseph Beuys, poeternas gunstling - samma dikt som Wim Wenders använder i inledningen till Himmel över Berlin: "Als das kind kind war". Men även om hon ikläder sig lånta fjädrar finns det inget som kan förneka att Lotass äger en helt egen vision, även när hon som här visar en intertextuell öppenhet och släpper in rader av bland andra Coleridge och Geijer, och det är onekligen spännande att föreställa sig den musik det suggestiva bandet Twice a Man gjort till denna dikt.

Ja, det är visserligen en av kungsklichéerna, detta att författaren skriver helt unikt, men det konstiga med Lotass är att hon totalt väjer för skönlitterärt skrivande - som katten viker undan för vattnet - och väljer en vetenskaplig prosa, när hon nästan genomgående fortsätter expeditionsprojektet i Den vita jorden med att skildra vetenskapsmäns vedermödor. I stället för sockrad nabokovsk 'fancy prose' får vi katalogisering, nördiga uppräkningar, där intrigen kan erinra om Lagerkvistst symboldramer och dialogen pendlar djup som Beckett tidigare utforskat i sina antidramatiska verk.

Piloterna från hörspelet "De tjugosju försvunna just den dagen" kan fungera som sinnebilder för skrivandet, och det är en vacker bild att föreställa sig författaren svävande, i upphöjd överblick - men det är också förenat med fara. "FLYGARE 1: Var är vi? [...] FLYGARE 5: Mörker runt om på alla sidor." Mörkret är lockande, Lotass tjusas av mörkret: "Inget annat än mörker! Bortom mörkret ett annat mörker", som hon skriver i "Stalagmiten", en text som kanske mest är lik traditionellt berättande, om upptäckten av just denna naturens egen artefakt.

I några av texterna förskjuts verkligheten, förflyttas. Det handlar om solitärer, olyckliga missförstådda missanpassade typer, som ensamseglarna i den avslutande melankoliskt baddade "Atlantfararna". Skyll dig själv om du tycker att Lotta Lotass skriver pretentiöst och svårt - det här är en författare som det blir allt svårare att hitta svepskäl för att ignorera. 

Mer en dementi
än en ursäkt: sanningen
är inget för mig.

Det är en gammal sanning: jag läser inte Augustprisvinnare - av princip? frågar du klentroget, men det handlar inte om det, eller att jag ägnar mig åt någon barnslig ineffektiv bojkott mot storförlagen heller, eller att jag fnyser åt allt som inte är smal litteratur (eh, jag tror att jag stänger kommentarfunktionen nu). Men vinnaren i höstas var ändå en representant för det andra, aldrig jag, brukar kalla "smal" litteratur: Carl-Henning Wijkmarks (essä)roman Stundande natten. Det är nästan troligt att jag hade läst den även utan den fula blaffan som kungör att just den här boken vann: döden som litterärt ämne blir sällan ointressant.

Nu är Augustmärket bara en av två fula klisterblaffor: den andra är bibliotekets, och påminner om att boken är ett "7-dagarslån" (ej särskrivet!), vilket är en lite osmaklig notis, då jag alltså ska läsa och identifiera mig med skådespelaren Hasse som ligger för döden, och i stället för att känna dödens andedräkt i nacken är det bibliotekarierna som flåsar och vill ha igen boken så fort jag stressläst den färdigt.

Lite övertydligt vårdas Hasse i slutskedet av en sjuksyster som heter Angela, så det är inte svårt att lista ut vilken syssla hon egentligen svurit sig till. Hasse ligger alltså i sin sjuksäng och väntar på döden, och har inte mycket annat för sig än att studera den ur metafysisk vinkel, genom flitigt studie av hur döden behandlats i litteraturen: här har han benägen hjälp av en osannolikt tjänstvillig bibliotekarie, om du kan tro det.

Han befinner sig "på tröskeln till den stora natten", och Wijkmark är bra på att fånga poetisk stämning utan att ta i för mycket: hela texten dallrar av undertryckt bitterhet som aldrig får släppas fram, och flera gånger måste jag lägga ifrån mig boken i ren förtvivlan, bland annat över hur närgången Wijkmark är när han skildrar Hasses långsamt tilltagande dödsångest, som inte heller den ges fritt spelrum utan hålls i strama tyglar - men läsaren har inget val utan måste släppa fram sina egna tårar om han inte vill förvandlas till ett känslolöst monster.

Ändå är det långt ifrån en sentimental bok. En scen skildrar hur rumskamraten Börje får besök av sin familj, och sonens grejande med mobiltelefonen speglat i moderns förstående leende över gvaddens önskan att befinna sig långt därifrån hör till det mest gripande jag har läst på länge, genom hur skickligt Wijkmark förstår att liksom Hasse visa respekt för Börjes integritet när hustrun tagit farväl för sista gången. Förmågan att se människan och inte funktionen ger han exempel på flera gånger, som när han skriver om en städare på avdelningen.

Går det att få ett värdigt slut? Ja och nej, svarar Wijkmark indirekt med denna ytterst värdefulla bok. Vi kan bara gilla läget, för läget struntar i hur mycket vi kråmar oss (något som redan under det memeno mori-besatta 1600-talet blev en kliché, för övrigt). Att läsa Stundande natten som dödsträning är viktigt, och på ett paradoxalt sätt kan du efteråt känna dig nästan upprymd.

Du skall ej stilla in i natten gå

Du skall ej stilla in i natten gå,

när ålderdomens sista flamma släcks;

gör uppror mot det falnande och grå.

De vise män som sökte ljuset nå

fann mörker blott, men trots att drömmen spräckts

skall de ej stilla in i natten gå.

De män som trott att godhet kan bestå,

men bländats av en gäckande feflex

gör uppror mot det falnande och grå.

De vilda, som fångade solen då

lär sig för sent, när den i himlen släckts.

Du skall ej stilla in i natten gå.

De dystra, döende, vars ögon två

blinda, glänser som kometer glatt sträcks,

gör uppror mot det falnande och grå.

Du, min far, på höjden sorgsen får stå,

svär, ber, mina ögon med tårar täcks.

Du skall ej stilla in i natten gå.

Gör uppror mot det falnande och grå.

Övers. B.K. 2003 

En gammal sanning lyder att krigets första offer är sanningen, men det ordet kan lika gärna ersättas av 'ungdomen': i Jelineks prosa är första offret versalerna (och det andra kommatecknen), men i intrigen offras på sant krigsmaner ungdomen, metaforiskt och bokstavligt utnyttjade av vuxenvärldens giriga grisaktiga rovdrift, här representerat av "chefen". Med en kuriös avstavning i avsaknad av bindestreck bidrar den icke-hierariska telegramstilen till att göra Michael till en av Jelineks mer svårlästa böcker, om än den har ett tilltal som stundtals lånar grepp från bilderböcker; det bidrar till att göra den här konstiga boken till både en utmärkt ingång i Jelineks vildsinta litteratur och en överkurs i densamma.

Jelinek smeker och slår: hon är ingen författare att hålla i handen för den som söker trygghet eller bekräftelse - det är utmanande och farligt skrivet. Olika plågoandar ges instabila konturer i hennes kollage av texter. "Tevestjärnor" dyrkas religiöst, och våldet är inte bara den sista utvägen, utan det enda alternativet. Tevetittandet fungerar som bedövning, som ett sätt att slippa tänka efter, slippa känna, för de enda känslor som kommer fram är falska känslor, och den enda inlevelsen är falsk, både hos skådespelarna och tittarna. Om det låter bekant är det ditt problem, inte mitt.

Det är en didaktisk roman, skriven utifrån förtvivlan - i lärdomssituationer berättas om Michael och hans problematiska förhållande till modern, med berättarens (författarens) inskjutna frågor om hur det går, och uppmaning till tolkningsförslag. Ramarna för berättelsen är sagoaktig, och Jelinek använder klichéer både i intrigen och i språket ("att tjäna pengar är inte alltid det viktigaste"): mer än roman påminner det om ett operalibretto, med alla dessa överdrifter och övertoner.  

Redan här är kvinnan en hjälplös Bambi, och en skolelev får oemotsagd utnämna Hitler som sin idol. De vuxna utnyttjar de unga som sexleksaker, och familjen är en grogrund för våld, förtryck och incest - allt handlar om att hålla vuxenvärlden (chefen) nöjd, annars öppnas avgrundens vidriga käftar. Jelinek är politisk och didaktisk, monoton och sövande, men aldrig långtråkig.

Att beskriva läsupplevelsen är inte en lätt uppgift. Jelineks fiktiva universum är av det mardrömsaktiga slaget, och den som ger sig på vågspelet att utsätta sig för det riskerar att efteråt gnugga sig i ögonen i dunkel förundran, när hon kopierar dramaturgin från melodramen, splatterfilmen och porrfilmen:

"det finns inga segrare och förlorare det finns bara män

niskor".

Till en läsecirkel på har vi tubbat några naturvetenskapslärare att läsa Daniel Kehlmanns roman Världens mått, och jag har själv haft kungligt roligt nästan hela tiden. Det här yrvädret till tyskt underbarn har fått åtskilligt med välförtjänt beröm både här och där, och jag måste säga att det är svårt att inte bländas av virtuositeten och intelligensen i hans stil, eller för den delen hans makalösa humor - men övermättnaden lurar bakom det femtioelfte skämtet om korkade studenter eller det femtiotolfte missförståndet mellan avmätt disträ professorer.

För all del, ändå. Alexander von Humboldt, empirikern som reser jorden runt och låter bokstavligt ingen sten lämnas ovänd i sin jakt efter kunskap, tillsammans med den stackars Sancho Panza-liknande assistenten Bonpland ("Medarbetare!" hör jag honom ropa i kulissen, fortfarande), och Carl Friedrich Gauss, matematiksnillet, utgör det osannolikt begåvade radarparet i denna vildartade skröna från ett 1800-tal som känns både avlägset och främmande. Det är en roman som vågar vara intelligent, den är grymt välskriven och på nästan varje uppslag lurar en liten belöning åt den som läser uppmärksamt.

I vartannat kapitel berättas deras livshistoria - i vilken mån sanningen fått ha sitt finger med i spelet kan vi låta vara osagt - alltifrån barndomen då geniknölarna börjar gnuggas så smått, tills de möts som för tidigt åldrade uppburna forskare i Berlin. Men innan dess hinner mycket, nästan för mycket, hända.

Med naiviteten som drivkraft känns Gauss som lite mer sympatisk än Humboldt, eller om det bara är så att den förre hamnar i fler dråpliga situationer, som erbjuder åtskilliga tillfällen för hans charm att få fritt spelrum. Humorn pendlar mellan slapstick och intelligenta lärda referenser till andra mer eller mindre stolliga men älskvärda filosofer och vetenskapsmän (det är ont om kvinnor i romanen, förutom prostituerade). Att ta del av en infernaliskt detaljerad skildring av tandvården under det tidiga 1800-talet är förstås roligt för oss som slipper uppleva den.

Även om det är lätt att skratta åt anspråken på kunskap för kunskapens egen skull visar Kehlmann farligheten i detta projekt, genom att subtilt använda dessa herrar som exempel på besatthetens förbannelse. Författarens på en gång omilda som älskliga behandling av deras befängda beteende erinrar om hur Nabokov ofta utsätter sina protagonister för allehanda elakheter (Oates har kallat Nabokov för en elakhetens konnässör), och Humboldt och Gauss är släktingar till Nabokovs Pnin, litteraturens store driftkucku. Gauss och Humboldt får också stå för den förlegade synen på vetenskapsmannen som ensamvarg. 

Kanske den något tvångsartade humorn från inledningskapitlen lugnar ned sig så småningom: jag kan ändå tycka att Kehlmann inte hade behövt ta i så fruktansvärt när han ska förlöjliga de här figurerna. Det bestående intrycket blir trots den nästan tvångsartade humorn Gauss vemod inför att tvingas leva i en tid som tillåter smärta: i en förblindad optimism antar han att framtiden kommer att rätta till allt. Ack ändå att ha ynnesten att få leva i en tid då man fick tro på bättre tider - - -

Svar på tal

- Jo, det har jag inte gjort.

Svar på ännu mer tal

- Nä, det har jag gjort.

Du vistas i Limbo, sömnlös, drömlös, varken sovande eller vaken. Att tänka är inte att tänka på. Du snyftar till, över det lite löjliga konstaterandet att du väl ändå borde ha lärt dig - vid det här laget - att somna, det är ändå något du har gjort (nåja) dagligen i fyrtio år, det borde inte vara så förbaskat svårt. Är det sömntåget som är försenat igen? Du har läst i tidningen att "sömnlöshet kan bero på depression", men det är tvärtom, den som är deprimerad vill inget annat än sova, sova mer och sova längre, och kan somna lättare; vi är förstås alla lite bipolära, och när du är manisk är verksamheten i full gång, du har inte tid att sova. Med andra ord: du är manisk. Skönt att ha en diagnos att luta sig mot, medan du känner pulsen stilla sig, och sömnen vevas igång i din tacksamma hjärna. 

Bibliotekariernas favoritpoet Arne Johnssons senaste diktsamling heter Bäras utan namn till natt till morgon, och i denna förunderligt föränderliga värld är det skönt att kunna konstatera att åtminstone någonting är intakt, att någonting har bevarats och konserverats - detta någonting är förstås Johnssons tidlösa lyriska diktion, hans arkaiska tilltal.

Enligt egen utsago är den här samlingen den fjärde installationen som kompletterar hans tre senaste böcker, men den typen av "löst sammanhållna" svit-tänkande är lika svår att lägga i bevis som den är att vederlägga. Det är lätt att från dessa tidigare samlingar känna igen hur han lånar sonettkransens teknik att låta diktens avslutningsrad bli inledningsrad i kommande dikt.

Diktjaget rör sig i en värld som speglar det gammaldags språket. När poeten alltså medvetet väljer detta ålderdomliga tonfall blir de fåtaliga referenserna till nutiden ett slags anakronismer: en teve, men det är nästan otänkbart, när han skriver på hölderlinska (närapå). Han sneglar misstroget mot samtiden och dess dumheter. Duet i hans dikter är den mest kärleksfullt beskrivna motparten i svensk lyrik, i dessa vemodigt hymniska dikter.

Samtidigt som det är lätt att bländas av Johnssons eteriska språk och viktlösa bilder - ord som snuddar vid ditt medvetande - kan jag sakna en tydligare förankring i någon slags verklighet. Nu är dikterna extremt introverta: jag önskar att han kunde utgå från något specifikt, eller åtminstone referera till något specifikt, för nu blir det allt för allmängiltigt. Men liksom för att ge på svar åt dessa funderingar skriver han själv: "säger jag / vad jag tänker förlorar jag allt". 

Det är fragmentariskt, splittrat, och ingen svensk poet som jag har läst visar sådant handlag med kommatecknet, som när han låter ett kommatecken inleda en dikt: ", och som en drömmande är du". Han lånar också prosadiktens form, i många av den här bokens separata sviter, men han gör det på sitt eget sätt, genom att låta första meningens inledning och sista meningens avslutning klippas av - dock blir första meningen för ofta övertydlig och ger ett logiskt sammanhang, när det enligt all logiks lagar borde se konstigt ut om något saknades från inledningsmeningar som saknar versal. Ändå är det nog tillräckligt för att väcka irritation eller frustration: men den som störs av dylika påhitt läser nog andra böcker.

De saknade orden: vart har de tagit vägen? Trots att Johnsson skriver svår dikt har han nog aldrig kallats elitistisk. Förmodligen har han mer gemensamt med Kristian Lundberg än Magnus William-Olsson. Medan den senare friskt lånar urgamla versmått och uppfinner egna kan Johnssons lite monotona skrivsätt jämföras med den förres monomana dikter, dock med tillägget att där Lundberg trots sina transcenderande anspråk inte känner till någon annan värld än den fysiska, har Johnsson svårt att beträda någon annan värld än den metafysiska.   

Är det en tillfällighet att glåmhögen till bokmal i Twin Peaks heter Mr Smith, att Donna beskriver honom som "charming", att han odlar blommor, att han är folkskygg och aldrig lämnar sitt hem? Ja, tycker du, tills du hör Albert kalla Harry 'stalwart', ett ord en engelskspråkig tv-serie inte använt sedan 1985.

Andra serier fallerar då de innehåller för lite, intrigen är för tunn och ingredienserna för få - Twin Peaks enda problem är att den innehåller för mycket av det konstiga, även när de slutar använda ordet 'weird' som förklaring till allt som sker, någon gång i mitten av andra säsongen. Allt skruvas mot det underliga, som blir ett normalitetstillstånd. Jag gillar hur allting utspelar sig i ett fiktivt 50-tal, med musiken och kläderna och frisyrerna och idealen som givna tidsmarkörer: det oskuldsfulla som döljer det hemskaste av det hemska, med skogen som det ondas kraftcentrum - en skog som är identisk med den mörka farliga skog barn alltid varit rädda för att beträda: och David Lynch är förstås fortfarande ett barn, och det är därför han vägrar gå i psykoanalys och därför han fortsätter att göra film på det här sättet. Därför blir det en slags chock varje gång Cooper plockar fram sin diktafon, eller ännu värre när Ernie tar fram något för 50-talet så otänkbart som en mobiltelefon. Även att nästan alla roller spelas av antingen ohängda oslipade ynglingar eller avdankade b-skådisar bidrar till atmosfären av en svunnen tid: överspelet är en del av dramaturgin, lika given som det konstanta tändandet av cigaretter, vilket nu blir parodiskt. En vanlig uppfattning om Twin Peaks är att första säsongen var övernaturligt bra, medan allt spårade ur under andra säsongen. Efter att ha ägnat början av detta år med att se om hela serien kan jag konstatera att vad som kännetecknar den är jämnheten, att dialogen är intelligent och fyndig, och att det inte alls blir löjligt under andra säsongen - tvärtom eskalerar det ohyggliga, till en nivå då jag inväntar det oåterkalleliga sista avsnittet med en kroppstemperatur som ligger på 35 ˚C, för att återse det mest fasansfulla som har visats på tv, nämligen de otroligt olyckligt sorgsna sista femton minuterna - - -

Det är tur att det är radio, tänker jag stillsamt när jag i min hand får Ann-Charlotte Alverfors bok Vem ska trösta Gösta?, med Jane Barks 70-talskitschiga omslag, med åtta kvinnor i obeskrivliga poser. Titelns Gösta syftar på statyn "Det svenska tungsinnet" som Marie-Louise Ekman gjorde med maken som modell.

Det här är en ganska annorlunda sorts bok, om än vagt skisserad i liknande mall som Bodil Malmstens uppväxtskildring Mitt första liv: Alverfors återberättar frejdigt sin barndom och ungdom, och gör små inslag i samtida kulturdebatter med dagboksskrivande som norm - katalysator till projektet verkar en vindsröjning ha varit, där hon inventerat ett förråd av minnesomgärdande lådor, som sedan presenteras för läsaren. Men först ska det hela genom hennes affektmaskin, så att allt får en anstrykning av etter.  

Alverfors är ett för mig tämligen okänt namn, och hennes tidigare elva titlar alltifrån debuten 1972 är okänt territorium. Hon är född i Eksjö, har bott en period i Jönköping: "en 'amerikansk' stad där Gud och Mammon gick sida vid sida, medan den fundamentalistiskt elakartade frireligiositeten växte som en cancersvulst, ett obotligt tillstånd av auktoriserad misstro mot allt avvikande". Nu bor hon i Skåne, med väl bevarad hang up på präster.

Det är uppriktigt, bekännande, avslöjande. Hon lägger korten på bordet, och citerar glatt gamla brev, redovisar skavanker och blemmor, psykoanalysperioder, gamla kärleksaffärer, vänner och fiender, och det är en osalig blandning av sött och salt, slarv och flams och trams. Hon behagar skämta. Hon fräser till. Hon använder gräsliga särskrivningar ("vuxen böckerna", "70-tals debutanterna"), och hon tar fel på namn, som kritikern "Christian" (Kristian) Lundberg, påstår sig ha suttit i fängelse 1877, visar ett onyanserat hat riktat mot så disparata individer som Linda Skugge och Horace Engdahl, och en nedlåtande attityd: - Tänk att denna unga författare har läst Stig Dagerman, kan hon utbrista. 

En av tankarna som lanseras är att det förekommer en konspiration mot många tidigare publicerade författare, som nu har blivit äldre: att deras böcker refuseras inte på grund av att de är dåligt skrivna utan därför att de inte är tillräckligt medialt intressanta. Allra mest har drabbats några som hon kallar för "kvinnliga" författare. Men det är ett platt resonemang, och smaklöst att koppla ihop en kollegas självmord med refusering: att en människa tar livet av sig har djupare orsaker än så.  

Ja, allt var bättre förr, på den tiden Ann-Charlotte Alverfors fick publicera nyskrivna texter på kultursidorna, ett fenomen som hon menar har försvunnit (men jag läste nyskrivet av Sara Stridsberg i DN förra helgen). Ett exempel på att vi får veta mer än vi frågade efter är när hon antyder att Astrid Lindgren inte spottade i glaset. Det är en bok som är lika undermåligt skriven som den är underhållande ändå, men att efterfråga en redaktör som hade kunnat sålla och balansera hätskheten är lönlöst, förstår man, då själva poängen är att Alverfors är så självmedveten om exakt hur mycket skinn hon har på näsan.

I Sosseblaskan läser jag Marcus Birros utfall mot Försäkringskassan, som bedriver krigsföring mot de stackars svaga - ack, jag har läst det förr, nästan identiska drapor. Men det är också ett lyxproblem att kunna unna sig en utbrändhet (vilket för övrigt är en okänd diagnos i många fattigare länder, eller 1800-talets Sverige, eller för den delen 60-talets dito). Det rika livet skördar sina offer: det är en framgångstävling, att hela tiden mäta sig, att deppa ihop för att solen inte behagar skina. Vad som behövs är nya värderingar, ett helt nytt livssätt - en moralisk revolution. Krisgruppernas inrättande lär oss passivitet och att kräva att bli omhändertagna, sönderdaltade. Visst, det har varit lätt att bli sjukskriven, vilket har utnyttjats av diverse svartjobbare - vad vi ser nu är revanschen. Det finns åtskilliga orsaker till att man inte orkar jobba, det fattar jag också, men Marcus Birro har inte ens läst sin egen favoritförfattare, som han refererar till i tid och otid, Proust: "Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening."

"Mana fram din fördragsamhet och haf öfverseende med mina inlägg,

Jag för icke till torgs någon egen grundfond af förträfflighet,
Som en tiggare sträcker jag ut min hand". Sa'di, "Om orsaken till författandet af denna bok" [Lustgården], översatt av Eric Hermelin. Den gamla urvalsvolymen med baron Hermelins vidunderliga tolkningar, Persisk antologi, har nu kompletterats med Persisk balsam, med tio skalder från det vi sorgfälligt benämner 'medeltiden', vilket var en högtid för litterärt skapande - om än inte i Sverige. Som tidigare har Carl-Göran Ekerwald skrivit ett fint förord och fina presentationer av författarna.

Balsam: läkekonst, och urvalet bevisar att läsning gör nytta, stärker hälsan, som en bekräftelse på det resonemang som fördes här bara häromveckan. Den sufiska läran eller icke-läran är en rörelse inom islam, med 'Attar som det stora och mest kända namnen i vår västerländska värld: dess främsta mål är att förena religioner, och kan fungera som motvikt mot den fanatism som vi annars förknippar med mer högröstade islamister.

Dikterna i denna volym illustrerar ofta det förgängliga i utsagan "jag tror" - för den eventuelle Gud som vi vänder oss till existerar inte ett jag. Idealet för dessa herrar är att leva baklänges: i stället för att leta kickar gör de det radikalt annorlunda - som i Blif en dåre, titeln på ett annat urval Hermelin-tolkningar. Då perioden 1000-1500 var en sällsynt våldsam tid med mycket krig fungerar många av dikterna som transcendental poesi, som lyfter människan från misären och blodbaden till paradisisk fröjd, erbjudande en respit från en tillvaro där icke-våldet härskar.

Det spännande och minst sagt ovanliga med Hermelins världsberömda översättningar, är förstås hur han ignorerar sin egen tid: att läsa dessa persiska dikter innebär också att läsa Eric Hermelin, och då blir 2000-talet inte bara samtida med hans eget tidiga 1900-tal, utan också århundradena då dikterna skrevs, men faktiskt också 1600-talet, som torde vara den tidsepok där Hermelins språk hör hemma. Genom hans vettlöst uppfriskande språk och hans (sär)egna ortografi får vi som läsare en sinnlig kontakt med orden på deras fonemnivå: du läser dessa dikter kind mot kind med deras författare.

Ödmjukhet är främsta livskunskapen hos dikterna - föga förvånande att de anses ha så litet värde i vår tid (boken ges givetvis ut på det lilla Karneval förlag, medan storförlagen ger ut självhjälpslitteratur och coaching-böcker, med det motsatta budskapet). Men hos dessa arabiska herrar finns gott om tips på hur motgångar ska bemötas, och det är inte alls oväntat att följa hur deras idéer har influerat stora delar av den västerländska filosofin - Goethe, Schopenhauer, Nietzsche, Emerson.

Det lilla perspektivet får en framträdande position, när människan ska göras uppmärksam på vår obetydlighet, vår litenhet. Jag har med förnöjsamhet och munterhet läst allt ifrån iraniern Firdausis svårlästa episka dikt och Sana'is kryptiska intellektuella dikter till 'Umr Khaiyâms skimrande vackra fyraradingar i den välkända Rubâiyât, och jag känner mig frisk, med den där sufiska icke-betungande pliktglädjen som känns så nära och så avlägsen - - -  

I morse en fin föreläsning om afrikansk litteratur, av bibliotekets sakkunnige Rune Staaf, och det är som alltid roligt att lyssna på någon som är kunnig och insatt: en helt anspråkslös genomgång av nästan allt värdefullt. Ja, tills han började diskutera Tayeb Salihs Utvandringens tid, och slant på uttalet av den egentlige huvudpersonen i Mörkrets hjärta, som här två gånger fick heta 'Kurt' - och plötsligt ändrades Kurtz proportioner och han krympte en halvmeter, från sina ursprungliga 2,14 m, ned till en behändig liten krumelur, en oansenlig liten rackare; föga visste jag hur profetisk jag var när jag skrev om Kurtz: "ett kärt barn med många namn" - - -

Kollegan H frågar efter lunchen, då vi har pratat om flygrädsla, om jag har några fobier. Jag börjar räkna upp några av dem som jag känner att jag kan avslöja, men inser hur befängt det låter, och tillägger: - Kanske det är bättre att jag säger vad jag inte är rädd för.

Det finns få fördelar med sömnlöshet: det värsta är den dvala det vakna jaget försätts i, då hela dagen blir ett töcken, ett dis, en bedövning. Men en av fördelarna måste vara att det blir lättare att minnas drömmarna, tack vare att du vaknar så många gånger under nattens sista timmar - du hinner sova i kortare perioder, och även om jag vet att det inte är så, känns det som att det är djupsömnen som stjäl dina drömmar. Jag skulle gladeligen här berätta vilka fantastiska drömmar jag har haft de senaste dagarna, men jag vet att det inte finns något tråkigare än att höra någon berätta sina drömmar - det skulle i så fall vara att i detalj beskriva ett tandläkarbesök - - -

Jag måtte ha haft en himla tur tidigare, för i dag har jag varit hos tandläkaren, eller -hygienisten, och aldrig har det gjort så här ont. Hon gjorde ett beskedligt intryck, den blonda hygienisten (tills hon tog på sig det barskgröna munskyddet och plastkåpan, och lyfte den vassaste av tingestar - då förvandlades hon till en figur i Hostel-filmerna). Hela käken är öm nu, och det känns som att ha blivit slagen, en erfarenhet jag svävat i lycklig ovisshet om ända sedan jag blev misshandlad i Boden av tre lokala dagdrivare, bara för att jag - nåja, det var mitt eget fel - som vanligt. Hemma sitter jag och suckar, säger till min fru att det värsta med tandläkarbesöket inte är smärtan i sig, utan vetskapen att det kan göra ännu ondare om några sekunder. - Visst, svarar hon glatt, ungefär som det var varje gång jag har fött barn.

Det var när Framtiden i egen hög gestalt besökte Oscar Levertin och berättade för honom att om hundra år kommer Svenska Akademien att ge ut en tjock volym av hans kritiska prosa, medan dikterna skulle insjunka i det svenska medvetandets glömska, som han satte munvattnet i vrångstrupen och dog - men här har vi mordvapnet, Kritisk prosa, i behändig pocket, med krympt text men expansiva tankar, presenterade av en författare som vårdar stilen.

I konstexperten Ulf Lindes fina förord betonas att Levertin avsåg att placera konstverken "i ett evigt presens", att det är viktigt att rasera tidsskillnaden när vi tar oss an konstverk från flydda epoker - med den metoden, att uppsöka nuet även i det förgångna, är det enbart en njutning att läsa Levertins essäer, även när han diskuterar fransk 1600-talsestetik - men också tack vare hans levande språk, som dessa drygt hundra år inte lyckats ta död på.

Här hittar du klara essäer om Bellman och Strindberg - om den senare kan sägas att Levertin inte gillar den senare Strindberg, som överger (sviker) fantasin, inlevelsen och litteraturen för vetenskapen - men det är en ny slags vetenskap, vill man invända, en subjektiv forskning, som är i linje med det skönlitterära skapandet: Strindberg är alltid författare. Samtidigt reagerar Levertin på att det är för mycket känslor (lidelser) hos Strindberg, men det är samma sak där: utan dessa stridiga känslor vore han intet som författare.

Men allra först en tidig essä om namnen Oscar Wilde, och dennes essä "Lögnens förfall", som tidigt översattes till svenska. Det är hur lätt som helst att med facit i hand uppskatta och dyrka Wilde, en helt annan sak att läsa denna ögonvittnesskildring, där Oscar L tjusas av Oscar W:s snillrika konstuppfattning, där konsten föregår naturen, som får finna sig i att klampa i upptrampade fotspår, och imitera exempelvis Turners överlägsna solnedgångar ("Nature is catching up", som Whistler sa, inför en vacker dito).

Det är med lärdom och entusiasm Levertin tar sig an sina ämnen, och han tillåts göra det grundligt och klargörande. Jag är medveten om att vår ängsliga tid ideligen sneglar avundsjukt över den högra axeln på det förgångna, som hade allt tålamod i världen - vår fragmentiserade snuttifierade värld längtar nostalgiskt efter sammanhang - men då glömmer vi att läsning var för de privilegierade för hundratalet år sedan, att de flesta hade för mycket skit under naglarna för att tillåtas vända de spröda bladen i litterära tidskrifter. Levertin tillåter sig själv också att skriva fritt, och fränt. Det är knappast förvånande att hans värdering av poesi är så makalöst hög, men den som uttalade sig lika varmt för poesin i våra dagar skulle bara få utstå förakt. Det är inte heller snobbism som ligger bakom när han förklarar varför Goethes enklaste sånger är överlägsen folkkonsten.

Som vanligt innehåller kommentar- och ordföklaringsdelen nästan mer än man kan önska sig. Att modernisera eller standardisera stavning är en sak, men det är lite synd att de har gjort åverkan på originaltexternas vackra spärrningar, med bara några få exempel kvar. Huvudintrycket blir att Levertin vet när han ska vara översvallande lika väl som han vet när han ska vara återhållsam: det är genomtänkt, cerebralt - och piggt skrivet.  

Jag läste någonstans, jag minns inte var[1], att det ställe i hjärnan som har med minnet att göra, ligger på samma plats som vår fantasi är lokaliserad: det stöder vad jag alltid har sagt, att minnet är en fabrikation (ett plagiat, som Stig Larsson sa), och att vi en gång för alla kan ta död på den gamla myten om based on a true story, liksom att självbiografier skulle vara sanna, och den enda versionen. Den som har syskon vet att det där som hände när ni var i tioårsåldern var och har blivit helt olika berättelser. Lita aldrig på någon som säger så här: "Ah, nu kommer jag ihåg hur det var!"  

[1] Det är klart att jag minns, men om jag säger som det är skulle mitt resonemang rasera.

Vi tillbringar en dag på Elmia, det är handbollsturnering och föräldrar ska arbeta i köket, och då får man ett surt äpple att bita i och en blå tröja att ta på sig, och jag står och diskar i timmar, det är outhärdligt, och vi åker buss hem eftersom bilen är trasig och hos reparatören, och det är förstås jobbigare och otäckare att åka buss än att diska, ända tills vi gör bussbyte vid Juneporten, och i den nya bussen sitter annonser för Friskis och svettis, och två av mina elever gör reklam - det är en kupp, förstås ,eftersom G har på sig en Joy Division-tröja ("Atmosphere"), och det är helt otänkbart att någon som lyssnar på Joy Division frivilligt skulle utsätta sig för E-Type-terrorn som Friskis och svettis står för. Jag nästan log - - -

När telefonen

ringer sent på nätterna

är det Ingen där.

"Desire is his subject - or rather his tormentor - frustration is frequently his material": enda rätta sättet att skriva om Morrissey är att göra det med hyperbolen, som Mark Simpson gör i Saint Morrissey, en bok vars enda syfte är att få Morrissey att förstå hur om inte Jeanne d´Arc kände, så åtminstone St Sebastian. Hans version är lika mycket en kanoniseringsaspiration som en desperat exorcism, eftersom det är en sjukdom att vara hjälplöst besatt av Morrissey - en förbannelse förklädd som välsignelse, och alla som smittats av Smithssjukan kan lokalisera infektionstillfället, första gången den gudomligt djävliga rösten vidrörde våra förtappade själar. Enligt Simpson uppfanns glam och punk enbart för att leda Steven vilse in i Morrisseyvärlden, och det kusliga är att hans argumentation är trovärdig och övertygande, även när han på fullt allvar hävdar att Morrissey är ett exemplar av the Northern Woman, helt enkelt därför att Simpson kombinerar sin intelligens med skarpa formuleringar, som när han menar att "Your Arsenal" förhåller sig som en Mr Hyde till "Kill Uncle"s Dr Jekyll, eller resonemanget om Morrissey som i lika hög grad popkulturens fånge och offer som dess slutgiltige härskare. Dock lyckas han inte riktig reda ut paradoxen varför Steven, som föraktade faderns brutalitet, alltid faller för hårda killar, huliganer - om än helst med målade naglar: men det skulle då vara att Steven är borta, mördad av Morrissey. Han skriver också klokt om de allt mer uppenbara parallellerna till Thatcher, och den bästa sågningen av Oasis jag någonsin har läst. De som fortfarande tycker att de som lyssnar på Morrissey är arroganta självupptagna djävlar borde kanske kontrollera sitt blodtryck innan de läser just den här boken om M. - - -  
         

Då jag redan som tioåring fick mitt stålbad i serieblaskornas solkiga värld, är jag kanske ursäktad för att jag inte klarar av att läsa färdigt Michael Chabons solida tegelstensroman Kavalier & Clays fantastiska äventyr, som fick Pulitzerpriset för några år sedan. Min kollega A anförtrodde mig denna skatt, och jag sögs in i den pulpvärld den frammanar, men efter omkring hälften känner jag mig helt urlakad och vimmelkantig. Dessutom är själva boken tung, så jag har fått träningsvärk av att läsa den, och jag tror inte att den är värd det. Den långhårade författaren ser ut som en lillgammal Jeff Goldblum, den europeiske huvudpersonen heter Josef K[avalier], den slags tydliga markör somliga kritiker säkert uppskattar (han kommer från Prag, för att inte ens Jonas Thente ska missa poängen). Ja, bortförklaringarna hopar sig: den är förstås översatt av den överskattade Einar Heckscher, som låter figurerna yttra stolligheter som "vad farao gör du" ganska ofta, liksom att han tror att det finns ett svenskt ord, "händer", som motsvarar engelskans 'hands' (arbetskraft). Boken är ett exempel på den typ av mustiga berättarglädje som jag sällan eller aldrig har kunnat fördra. När de börjar prata om Hogarth hajar jag till, tills jag förstår att det inte alls är den sublimt begåvade William Hogarth som åsyftas, utan klåparen Burne Hogarth som var en av Tarzan-tecknarna. Med en lättnadens suck slår jag ihop den tunga luntan, helt övertygad om att jag och de tecknade serierna klarar sig bra utan varandra.  

I dag har jag sorterat mitt medicinskåp i bokstavsordning, men det blir inga bilder därifrån (tystnadsplikten, ni vet). På tal om (host)medicin: i Sverige räknas människor som Carina Berg och Peter Magnusson som komiker - i Amerika huserar den nästan helt bindgalet roliga Sarah Silverman, och det är nästan overkligt, men 16 januari börjar svt sända hennes tv-serie, The Sarah Silverman Program, för säkerhets skull på natten - av rädsla för repressalier från moralpanikens väktare, som förstås ligger och sover med händerna på täcket vid den tiden. När hon i somras var värdinna för MTV Movie Awards kommenterade hon Paris Hiltons fängelsevistelse: "As a matter of fact, I heard that to make her feel more comfortable in prison, the guards are going to paint the bars to look like penises. I think it is wrong, too. I just worry she is going to break her teeth on those things."    

Jag rör mig nedåt,

men det finns ett längre ned,

och längre ändå.

Här har jag gått omkring och trott att Andres Lokkos flytt till England berodde på en eftergift till den gamle anglofilen hos honom, när det visar sig att han håller på att etablera en skådespelarkarriär. Första rollen var som St John i Jane Eyre. Och inte vet jag, men när jag läser om St Johns utsökt ciselerade ansikte med sina grekiska drag, föreställde jag mig något annat än Lokko - - -
                    

När Jens Lekman sjunger om sin hårfrisörska i "Shirin" är det förstås nästan lite rörande att mitt i låten tempot ökar och når samma hastighet som Morrisseys "Hairdresser On Fire", det jag tyckte var den bästa frisörlåten, och som ett exempel på Jan Sigurds obefintliga humor: han har förstås inte hört Vince Reilly sjunga den? Men jag lyckas aldrig hitta någon som klipper mitt hår med lika mjuka fingrar som Shirin.

a) "kissing with golden face the meadows green
    gilding pale streams with heavenly alchemy"
William Shakespeare, Sonnet 33
b) "Goe, and catche a falling starre,
        Get with child a mandrake roote"
John Donne, "Song"
"Heaven and alchemy
I would catch a falling star
If you asked me to"
Siouxsie, "Heaven and Alchemy"

Olyckskorparna satt på brevbärarens axel när han delade ut årets sista några dagar försenade nummer av Lyrikvännen, eftersom det är ett dubbelnummer, och som alla vet är i tidskriftsvärlden dubbelnumren ett tydligt tecken på att nedläggningen är nära förestående - men jag har en känsla av att alla som jobbat med Lyrikvännen de senaste drygt tio åren har skrivit som om nästa nummer vore det sista. Det här numret var efterlängtat, eftersom det skulle handla om sångtexter - och så får vi en dåligt skriven dikt om Morrissey, skriven som om Lindegrens "Vid Shelleys hav" aldrig existerat, med några fjantiga försök till översättningar av Morrisseys sångtexter, en dålig text om Patti Smith (en text som mest handlar om Neil Young). Men också en lysande självlysande bra text av Therese Bohman om Jarvis Cocker och Pulp. Allra sämst skriver ändå Jan Sigurd - efter att ha använt Per Gessle som exempel på en bra textförfattare kliar han sig i sitt jazzskägg och undrar varför det inte finns någon humor inom popen, när det är så vanligt inom jazzzzzen ... Och så har hans text hamnat precis efter Jarvis-texten, och Jarvis är en av de roligaste människorna som har funnits. I detta massiva dubbelnummer (drygt 200 sidor) finns förstås en del som är bra också, en del glädjande också, som den första svenska översättningen någonsin av Dylan Thomas majestätiskt vackra dikt "Do Not Go Gently Into That Good Night", tyvärr något svagt översatt av den annars så duglige Lars-Inge Nilsson.  

En dag när min fru är på jobbet får jag för mig att sortera skivorna i bokstavsordning: till mitt försvar måste jag säga att jag aldrig har haft någon ordning varken på böcker eller skivor, utan de har stått i associationsordning: Siouxsie bredvid The Cure, McCarthy bredvid Faulkner, och så vidare - men jag har förstått att bokstavsordning rekommenderas. Men medan jag höll på var jag flera gånger tvungen att skruva ned volymen (till Elfriedes förtret, för hon har börjat gilla M.I.A.), då jag tyckte att jag hörde sirener här utanför (en ambulans, trodde jag). Det är inte ofta jag känner mig helt galen, men det här var ett sådant tillfälle. Det djävligaste av allt är att jag förmodligen kommer att köpa en skiva av Barry Adamson på måndag, och då måste tvångsförflyttningen fortsätta. Jag aktade mig för att säga något till min fru, eftersom hon var förlovad med en discjockey innan hon träffade mig, så det här var något som gjordes två gånger i veckan i deras hem. Hon behövde förstås inte säga något heller, men blicken hon gav mig, när hon efter flera timmar upptäckte vad som skett - ack! - - -

1. Jag läser den rastlöse Erik Beckman, en liten försändelse från det pigga Erik Beckman-sällskapet, ingen ny värdighet. kortprosa 1960-1969, designad som ett vykort, vilket kan vara ganska passande, då författaren skriver om en helt avlägsen tid, då det fanns sådant som postkontor. Det förra året, 2007, var ett gott år för Beckman, eftersom även hans samlade dikter såg dagens ljus. Som poet finns det nog fog att säga att allt inte är lika bra, och med den här kortprosan får jag kanske säga något liknande. 

2. I Christer Ekholms förord görs en otydlig skillnad mellan kortprosa och kort prosa. Det är tjugo stycken, varav fyra aldrig någonsin publicerats tidigare. Associationsbanorna korsas med tågbanorna. Beckman experimentar, låter idéerna vara kvar, struntar i om de är lyckade eller inte. Det är inte insmickrande skrivet - det är inte skrivet för alla, det är skrivet för ingen (men det är samma sak), eller vice versa.    

3. Det finns en inbilskhet hos nästan samtliga författargenerationer: de tycker sig tillhöra spjutspetsen, men egentligen utgör de alla på sin höjd nävern i kogret till pilarna som blygt placeras hos bågskytten som skjuter iväg ett oansenligt antal rakt in i den osäkra evigheten och landar någon gång i 2100-talet: men Beckman är förstås en av pilarna i 60-talets skrala koger.

4. Den allra första texten, "söka far", skriven flera år innan hans egentliga debut, är en version (variant) av Dagermans "Nattens lekar". Av dessa texter torde "åttan" vara den mest bekanta, eftersom det är en novell om ett tåg som med övertydlig logik signalerar evigheten - den liggande åttan - en text som vartenda skolbarn åtminstone i min generation fått öva någon form av analysapparat på (de andra novellerna var Fridegårds "Kommer hem och är snäll" och Kyrklunds "Ångvälten"). Samtidigt som det inbjuds till allegorisk läsning omkullkastar Beckman föreställningen om vad vi ska ha symbolerna till, genom att göra dem så markerat emfatiska och ändå gäckande. 

5. 1960-talet. Det är en förfluten tid, ett helt annat tempo. Det äts korv med bröd (nästan, för mannen, Carpell, tappar den i backen), dricks lingondricka (nästan), åks moped ... Man spyr, åker tåg, begår självmord, yxskaftar sig ...

6. Det är en stil som ramlar omkull. Jag förvånas lite över att han så oblygt skriver in sin dotter Åsa - men minns då att just den texten läste jag som barn (som ungdom) i ett gammalt antikvarieinköpt blm-nummer, "den irländska träråttan". Överhuvudtaget är det en del skåpmat här, rentav nästan ordagranna kapitel från någon av hans romaner, Hertigens kartonger, och intertextuella spel med någon annan, Inlandsbanan.  

7. Renskrev 1-6 och skickade till bernur.    

Den amerikanska författaren Rikki Ducornet introduceras på svenska av det lilla nästan osynliga förlaget Sphinx, och det med debutromanen från det ominösa året 1984, Fläcken - om än de väljer att översätta den reviderade versionen från 90-talet, eftersom den är tillägnad minnet av Angela Carter, som dog 1992. Och nog går det att hitta uppenbara paralleller mellan de här författarna, främst i hur de skildrar otyglade gränslösa tillstånd.

Fläcken sitter på protagonistens Charlottes kind, ett stort födelsemärke som liknar en hare. Hon bor i en mindre by, präglad av den slags vidskepelse som genast spanar efter järtecken, och då blir märket ett kainsmärke, ett bevis på att den stackars flickan tillhör Djävulens anhang. Men Djävulen finns redan i byn, manifesterad i en allegorisk runkgubbe som kallas "Exorcisten", som bor under Charlottes säng. Han vill förstås åt hennes själ, men de lättfärdiga nunnorna vill också ha ett finger i spelet, när de väl insett att köttet är starkare än anden.  

Enligt förlagets presentation har Ducornet arbetat inom en internationell surrealiströrelse - vad hon tar med sig därifrån är en visuell stil, men hon skildrar genom att förvränga, bilder som har fångats i hallucinatoriska visioner. Hennes språk är hejdlöst: uppsluppet, som ett förslaget barns första möte med en vuxenvärld - en ockult godnattsaga. Tonfallet är stämt i höga C, när världen avslöjas inför barnets uppskärrade blick; det är en slags Pippi Långstrump-värld, där barnen (barnet) tagit över: författaren reduceras till en krönikör, vars enda uppgift är att vara häpnadsväckande.

Intrigen är melodramatisk, och följer en logik som inte erkänts av auktoriteter, utan är en uppsluppen lek med förväntningar, en kurragömmajakt med läsaren. Det är en antirealism Ducornet bekänner sig till, och hon har valt ett våldets språk till sin våldssaga. Hon lägger ett raster av ohyggligheter på tillvaron. Byn utgör ett näste av illdåd och ohyggligheter. Polariteten är Ducornets ämne, och hon har gett liv åt en binär by, och liv och död är förstås den yttersta antitesen, som här förenas i en makaber dans.        

Ducornet har valt att skildra en hemsk, grym tillvaro, full av konstigheter. Människorna vadar i otäcka groteskerier, atmosfären är diger, kväljande, havande. Läsaren kan bedriva en klappjakt på lättfångade symboler, men uttolkare göre sig icke besvär - författaren leker med invanda kunskaper, gäckar våra empiriska slutsatser. Hon skrider och överskrider, öppnar svängdörrarna till allsköns svinerier.

Liksom Bataille visar Ducornet religionens närhet till avgrunden, hur överträdelserna är ett försök att närma sig en Gud som inte har något att yttra till den rödkindat fromma som inte ens i tanken gjort ett felsteg. Lust leder till skuld som leder till förödmjukelse som leder till Gud: en enkel ekvation. Ducornet skriver om förändringar, förvandlingar, en värld i tillblivelse som också är en värld som har upptäckt och upphävt sina gränser, när hon skriver sitt genommetaforiska drömlandskap där inte bara barnen utan också fantasin tagit makten.      

Undervisning borde utövas nattetid: då skulle inlärningen mäta sig i sitt rätta element, mörkret, eftersom det är en villfarelse att det är ljuset som är den adekvata symbolen för lärdomen - där har ni en av de många kvickheterna som flimrar förbi i Marisha Pessls nästan farligt begåvade debutroman Special Topics in Calmity Physics, som jag efter viss tvekan har läst.

Och jag har läst med stort, nästan för stort nöje. Efter att ha ägnat ett år åt att bearbeta åsynen av den hängda läraren Hannah, ger sig protagonisten Blue van Meer huvudstupa in i ett ambitiöst, nästan för ambitiöst projekt, då hon återskapar sin paradisiska tillvaro tillsammans med den snygge och excentriske, nästan för excentriske fadern, universitetsläraren. Blue är lillgammal, nästan för lillgammal, och familjesamvaron tangerar det parodiska, när far och dotter briljerar med Jeopardy-kunskaper i litteraturens område, eller när han försöker förbjuda henne att använda enstaviga ord.

Det är en roman som har litteraturen som sitt ämne: dess trettiosex kapitel är döpta efter en ganska personlig kanon, och den utspelar sig i ett suveränt fiktivt universum, som har ganska lite att göra med den oskrivna världen. Här hittar Blue van Meer ständiga paralleller inom litteraturens värld, när hon ställs inför olika situationer, och jämför människor med fiktiva figurer utifrån ett beteende som psykologerna nog skulle beteckna som tvångsmässigt. Det här skulle vara illa nog om det inte vore för att dialogen är så styltad och överdrivet anpassad till ett litterärt språk (man frestas anta att få har talat så här sedan 1800-talsromanen).   

Blue är döpt efter fjärilen Leptotes cassius. För att ingen ska missa poängen funderar hon på det korrekta uttalet av Nabokov - samtidigt som det här är lite pretentiöst och inställsamt (säg den läsare som inte ler saligt när en författare nämner ordet 'Nabokov': funnes det ett 'Sesam'-ord i litteraturen vore det förstås detta) kan jag känna en saknad över att svenska romanförfattare ägnar sig åt annat än den här typen av resonemang - även om Pessl låter Blue gissa på två felaktiga uttalsvarianter ...  

Det är en måttlöst rolig roman, åtminstone stundvis. Men Pessl tar i så hon spricker, i sin iver att tillfredsställa läsaren, och vill bjuda på verbala godsaker och söta bon mots åtminstone på varannan sida: det riskerar att bli ganska påfrestande efter ett par hundra sidor med detta skamlösa smicker. Det är en tunn gräns mellan det charmerande och det skrytsamma, och både fadern, dottern och deras författare passerar den gränsen ganska ofta, med otaliga blinkningar till den bländade läsaren (tänka sig, lika insatt i Spensers Faerie Queene som i Mötley Crües "Theatre of Pain"-turné).

Tack vare att Marisha Pessl skriver om små genier har hon jämförts med Donna Tartt (dessutom på grund av mordgåtan, som här är mer perifer) och Curtis Sittenfeld (som skriver om alldagliga människor) - det som kunde vara en jämförelse är Martina Lowden, som också skriver så här oförblommerat hämningslöst distanslöst förälskat om böcker som har betytt och betyder någonting. Skillnaden är att Pessl också vill berätta något någorlunda traditionellt, men jag tycker att hon tappar intresset ungefär halvvägs i den här långa och på gränsen till monotona berättelsen, där hon också har ambitioner att döda fördomen att amerikaner skulle ha svårt för olösta problem. Det hinner bli så många lösa trådar att det räcker till en hel sybehörsaffär.