bernur

Ned i det spindelvävsbeklädda magasinet skickar jag bibliotekarien, för att hon ska plocka fram två bortglömda böcker av Nathalie Sarraute, en författare som ändå återuppväckts på senare tid, genom nyutgåva och artiklar i pressen - fast bibliotekarier har förstås annat för sig än att följa den typen av efemära händelser. Jag börjar med den hypertunna Tropismer, Sarrautes debutbok från 30-talet, och grips av det paradoxala i en attityd som vänder ryggen åt litteraturen samtidigt som den uppvaktar den, med flera referenser till klassikerna. Den förklenande etiketten "den nya romanen", som blivit det stående epitetet för Sarraute, lossnar lätt när jag läser den här lilla volymen med texter som rör sig i gränslandet mellan noveller och kåserier. Texterna handlar om disparata människor som gör olika saker av vardaglig karaktär, och på den omskrivna ytan händer inte mycket, knappt därunder heller. Det är anti-dramatiskt. Sarrautes sätt att skriva har ofta jämförts med Virginia Woolfs, men utifrån dessa tropismer känns det som en lite överdriven sammankoppling. Att läsa dessa blygsamma betraktelser - meditationer - känns sällsamt uppfriskande, även om jag sällan fattar vad som sker förrän det redan har skett. I ett sammanhang skriver hon om en kvinna med giriga fingrar, som lyckats gräva fram "tingens verkliga värde", och dessa typer ges de ej så smickrande klassificeringarna 'sniglar', 'parasiter', 'blodiglar', som äckligt nog smetar ned litteraturen "med sin äckliga förståelse". Där finns en träffbild för oss alla att identifiera oss med, vi som läser med pennan i handen, som det brukar heta.