bernur

Inte visste jag att det var 11 februari som var utgivningsdatum för Aris Fioretos klippsamling Vidden av en fot, för då hade jag inte skrivit min fotnot så tidigt som förra veckan (det måste ha varit ett förhandsexemplar jag fick tag på). Så kan jag i dag läsa i DN hederlige Nils Schwartz nästan helt odelade förtjusning, och att han precis som jag finner stor glädje i hur läsningen av den här boken får tid och rum att sluta existera (men i ärlighetens namn är ryggradsläsningen inte Fioretos egna påhitt, utan något Nabokov skrivit om). Både Expressen och Svd låter två klåpare ta sig an uppgiften, och båda finner det nödvändigt att lägga in brasklappar; sålunda skriver Anders Johansson i den förstnämnda att Fioretos mest är intresserad av att briljera, medan Magnus Eriksson i den sistnämnda tycker att han var överårig när han lyssnade på punk - som om det vore en barnsjukdom. Ack, dessa ständiga förminskande förbehåll när Fioretos recenseras - - -