bernur

Inte medvetet men slarvigt har jag undvikit just den senaste Pride and Prejudice av de otaliga Jane Austenfilmatiseringerna, kanske för att jag haft fördomar mot Keira Knightley, och då är det så oväntat att se hur hon bär upp och äger hela filmen med sin charm: varje gång hon, eller snarare hennes ansikte, är i bild glömmer jag att hon är skådespelerska, utan hon blir den tunna Lizzie med omättlig aptit på livet, och hon kan till och med visa tänderna på ett sätt som inte är osmakligt. Det är inte en fråga om utseende eller skönhet, utan det är skådespelarkonst, ren och skär magi (något ockult), inbillningsförmåga. Den där aptiten på livet finns också i hennes kroppsspråk, i minsta lilla rörelse. Jag hade också glömt hur charmigt Austens språk är, och hur oemotståndligt skickligt hon väver sina intriger: jag har ofta blängt på de tjocka bokryggarna hemma och önskat att hennes utrymme skulle ersättas av någon annan, och många gånger har jag varit halvvägs till antikvariatet eller Myrorna med böckerna, men är nu glad att jag inte gjort något jag skulle få anledning att ångra. I en perfekt värld hade förstås Jonatha Rhys Meyers spelat Darcy, men i stället får vi avnjuta honom som Henry VIII på svt i kväll - - -