There´s a Wilde man in my head
"Jag har inga egna ögon. Jag kan inte ens se på supen och rädisorna på bordet därborta med mina egna ögon, jag ser på dem med Strindbergs och tänker på en sexa på Stallmästargården som han åt i sin ungdom. Och då kanotiärerna nyss ilade förbi på kanalen i sina randiga tröjor, var det mig ett ögonblick som om Maupassants skugga ilade före dem."
Om vi ignorerar syftningsfelet (det är inte Stallmästargården han ätit) som pedanten Söderberg gör sig skyldig till här i Doktor Glas fingerade dagbok, slår det mig ofta hur nära hans tankegångar lägger sig Oscar Wildes liknande funderingar tiotalet år tidigare, när han i "The Decay of Lying" låter Vivian yttra sig så här:
"And what was it [the sunset]? It was simply a very second-rate Turner, a Turner of a bad period, with all the painter´s worst faults exaggerated and over-emphasized. Of course, I am quite ready to admit that Life very often commits the same error. She produces her false Renés and her sham Vautrins, just as Nature gives us, on one day a doubtful Cuyup, and on another a more than questionable Rousseau."
Hos båda finns den där svårfångade kombinationen av lätthet och tyngd, av lekfullt allvar, när de med sina dräpande ironier spetsar språket. Wildes intressanta tes, att det är naturen som imiterar konsten och inte tvärtom, exemplifierades sublimt av hans samtida antagonist, målaren Whistler, som inför en solnedgång lakoniskt yttrade: "Nature is catching up." Ovanstående resonemang får mig också att tänka på en apokryfisk anekdot om Lord Byron, som i sällskap med den metafysiske Shelley betraktade ett ståtlig sceneri i Schweiz. För att förekomma en utläggning från Shelleys beryktade natursvärmiska ådra sa Byron hätskt: "For God´s sake, Shelley, don´t say anything poetical!" Att naturen befinner sig i underläge som en billig plagiatör är en tanke den överlägsne konstnären kan unna sig. Men vi började med Söderbergs idé att konsten (i hans fall litteraturen) har fördärvat vår syn, gjort oss oemottagliga för intrycken i sig, att de filtreras genom en konstnär som ställer sig i vägen, och det var väl ganska exakt vad Wilde menade.
Om vi ignorerar syftningsfelet (det är inte Stallmästargården han ätit) som pedanten Söderberg gör sig skyldig till här i Doktor Glas fingerade dagbok, slår det mig ofta hur nära hans tankegångar lägger sig Oscar Wildes liknande funderingar tiotalet år tidigare, när han i "The Decay of Lying" låter Vivian yttra sig så här:
"And what was it [the sunset]? It was simply a very second-rate Turner, a Turner of a bad period, with all the painter´s worst faults exaggerated and over-emphasized. Of course, I am quite ready to admit that Life very often commits the same error. She produces her false Renés and her sham Vautrins, just as Nature gives us, on one day a doubtful Cuyup, and on another a more than questionable Rousseau."
Hos båda finns den där svårfångade kombinationen av lätthet och tyngd, av lekfullt allvar, när de med sina dräpande ironier spetsar språket. Wildes intressanta tes, att det är naturen som imiterar konsten och inte tvärtom, exemplifierades sublimt av hans samtida antagonist, målaren Whistler, som inför en solnedgång lakoniskt yttrade: "Nature is catching up." Ovanstående resonemang får mig också att tänka på en apokryfisk anekdot om Lord Byron, som i sällskap med den metafysiske Shelley betraktade ett ståtlig sceneri i Schweiz. För att förekomma en utläggning från Shelleys beryktade natursvärmiska ådra sa Byron hätskt: "For God´s sake, Shelley, don´t say anything poetical!" Att naturen befinner sig i underläge som en billig plagiatör är en tanke den överlägsne konstnären kan unna sig. Men vi började med Söderbergs idé att konsten (i hans fall litteraturen) har fördärvat vår syn, gjort oss oemottagliga för intrycken i sig, att de filtreras genom en konstnär som ställer sig i vägen, och det var väl ganska exakt vad Wilde menade.
Kommentarer
Postat av: K
Bad seeds come and go -
Postat av: Dinbat
Just det, rätta Söderberg, den klanten! Någon mer ur världslitteraturen som skall ha sig en hurril? En gång svensklärare alltid svensklärare.
Postat av: bernur
äh, nu menade jag att vi skulle ignorera syftningsfelet - för övrigt tycker jag att det är småaktigt att hela tiden företa en kriarättning, när syftningen, som i det här fallet, ändå går fram, och det blir bara inlärd betingelse. Visst, ett pronomen ska syfta tillbaka på närmast föregående substantiv, men det blir livlöst och mekaniskt om man inte tänjer på regeln.
Trackback