bernur

Med samtal förhåller det sig så att du till sist bara sluter dig i frustration över din iakttagelse att du börjar bli som de andra, att du bara väntar på att det ska bli din tur att säga någonting, och då ska du bräcka det som den andra har sagt, det är turtagning och du biter dig i tungan för att du vill så gärna visa att du är smart men i stället för segerns sötma är den enda smaken du kan känna bitterhetens bitterhet. Är det en tröst att din känsla inte är unik, att det är så här det är, eller bidrar det till din ökande cynism? Du försöker försonas med tävlingsinstinkten och börjar lyssna, men lyssnandet är inte betjänt av aktivt krampaktigt handlande, för lyssnandet har slutit en pakt med passiviteten. Dessutom: det som sägs, av de andra, är ganska intressant, tycker du, men inte tillräckligt - så, om du bara fick skjuta in en liten invändning i all anspråkslöshet, knappt en halv mening, för att föra in diskussionen på ett mer konstruktivt spår, och sedan kan du hålla käften i en halvtimme. Eller, nä ändå - - -